Professor Stonenkopf som är i 55 års åldern iklädd

ett par svart glasögon med mörkt glas får besök

Av en journalist Annette Scribelius som upptäckt

Hans banbrytande idéer inom filosofi

i en bok han skrev för 10 år sedan och vill

Intervjua honom, med sig har hon ett filmteam

Professorn sätter sig på en stol på kontoret

Och framför ställs en filmkamera med mikrofon

Journalisten håller sig i bakgrunden

Ӏntligen har vi hittat dig, som vi har letat

I flera års tid har jag gjort försök att finna dig

Hur har du kommit fram till dina teser i din bok??”

Frågar journalisten spontant och erfaret

Professorn harklar sig och säger

Med darr på rösten

”Det är vår uppfattning om varandra

Som Spelar in hur vi bemöter varandra”

Och han fortsätter ”Misshandlad och förnedrad

Har jag blivit många gånger

Både i ungdom och senare som vuxen

Jag har ibland gett tillbaka med samma mynt utan

Att det ansågs betyda något”

”Hur har de reagerat som du gett tillbaka till”

Frågar journalisten

”Jag har inte möjlighet att påverka

Hur dom uppfattat mig i första intrycket

När var och en bär med sig sitt subjekts ryggsäck.”

”Är inte det lite väl jantelags aktigt och lutheranskt

Att resonera på det sättet??” frågar journalisten

Professorn blir röd i ansiktet på frågan och säger

”Om du uppfattar och förtalar mig på ett sätt

Som jag inte är eller känner igen mig i!?

Vad kan jag göra åt det annat än

att göra likadant tillbaka??” säger han lugnt

Professorn fortsätter sitt utlägg;

”Det kommer att bli på vårt ansvar

Hur vi uppfattar varandra i en relation

Kanhända tycker du att jag bara svamlar

Och pratar en hel del betydelselöst nonsens?

Men det är bara ett filosoferande som strävar

Efter att utveckla våra relationer och möten”

Säger professorn och tillägger sedan;

”Kanske ringaktar du mitt arbete

Likt en falsk myntare eller betydande domptör?

Bedöm mig istället med ödmjukhet

Jag älskar inte alla människor

Men försöker bara se deras verkliga subjekt”

”Som du resonerar kan man inte bedöma

en annan människa överhuvudtaget utan att ha fel”

säger journalisten och hon fortsätter;

”Är du inte lite väl hård nu i din syn??”

Professorn harklar sig och säger sedan

”Hårda omdömen får vårt väl befinnande

Och våra relationer att utvecklas

Bekymra dig inte om att missa något

Om du avfärdar en annan människas uppfattning

Och bara tänker på dig själv och ditt liv

Det finns andra som ser vad som är där bakom”

”Men det var din hårdföra syn jag frågade om??!”

Säger journalisten irriterat sedan till professorn

Professorn tar av sig sina glasögon och säger

”Min syn!? Jag är nästan blind, jag förlorade nästan min syn

På mina ögon för 5 år sedan i en olycka jag var med om

Man kan inte anklaga dig för att vara för bra påläst om mig”

Säger professorn och börjar skratta

”Förlåt jag visste inte. Jag ber om ursäkt.

Nu tror jag att jag vill sluta här. Tack för intervjun”

”Ingen orsak” sa Professorn som sedan

Satte på sig sina mörka glasögon  

Journalisten tackade för intervjun och teamet

Packade ihop sin utrustning och gick därifrån.

Dagen efter stod det en artikel i en tidning

Om hans bok han skrev för 10 år sedan med titel;

”Blind Professor föreslår hårdare omdömen”

Taleptox Skrev

Den 20221127

<+>