Dimman hade under lång tid svept in oss i en tjock kvävande filt. Men den började nu gradvis skingras framför mina ögon. Jag klamrade mig fast vid honom, medan jag blinkade upprepade gånger. Små vattenpärlor rann irriterande sakta nedför ansiktet. Ögonfransarna var för ett parsek sedan, som istappar, men hängde nu tunga av vattendroppar. Håret var en trasslig fuktig och tung gardin längs ryggen. Jag frös. Ett vitt frosttäcke blänkte på mina nakna armar, frosten fick hårstråna att likna den vita borsten på hjortdjuret Agaderryn. Dessutom hade jag bara min tunna klädnad på mig. Varken tyget eller de utsökt invävda vita rosorna gav någon som helst värme. Klädnaden var formad mer som ett manligt plagg, för att jag skulle kunna röra mig obehindrat.
Klädnaden hade varit styv, som en pansarskjorta efter resan genom Intet. Det var bara kontakten med honom, som gav mig tillräcklig styrka uthärda plågorna, som gav mig inte bara själsliga sår, utan även tvivel på mig själv och min förmåga. Allt var en prövning jag måste genomgå, varje gång jag mötte en av mina Avatarer, för att bevisa jag var värdig och speciell, den utvalda.