Det känns tungt, när jag håller dagboken i handen. Länge sitter jag där och tittar på den. Den är en främling, tomma ark som ska fyllas med ord. Det var inte länge sedan jag skrev i den, men nu behöver jag sätta på pränt vad som hänt. Ingen inser eller förstår hur det känns när broar bränns, när lyktor nästan slocknat
– tron på mänskligheten, tron på det goda hos oss alla, allt detta viktiga som nästan runnit ur mitt kärl. Ingen förmår, som inte gått genom samma
Det känns viktigt att ”bena upp alltsammans” med tanke på honom och dig och alla
inblandade att inte känna bitterhet över den tid, som gått förlorad och över den sorg som fallit som tunga andetag. Så tacksam jag är över tryggheten, som ännu kan se ljus och hopp vid horisonten

Måhända det är livets outgrundlighet som vill visa fingret, peka på hur små vi är, där vi går bland vardagens bördor. Delvis är felet mitt, som varit otydlig och därmed svårtolkad. Men som jag tidigare tagit upp, ligger tolkningen i läsarens öga. Vi tolkar omvärlden med vår själ – våra kunskaper, önskningar,
tillkortakommanden, ideal, åsikter osv. Allt det vi tillsammans står för, håller i rorkulten på livets ocean
Dessutom det allra viktigaste är – upprinnelsen. Begynnelsen.
Det var utifrån den misstagen gjordes. Det var då han och du tillsammans gick igenom livskriser och skrev på nätet under antaget namn och han talade med mig om vårat då. Han berättade om "sin broder," som han aldrig talat om tidigare. Han hade levt så många sorger, fått så många skalsår
Det som räddat mig är dået. I det finns alla goda minnen sparade. I breven. ”Min Bibel.” Det var där han och jag lärde känna varandra. Är minnen tillräckligt goda, blir de tillsammans med det som han gick igenom den brygga jag kunde stå på för att försöka förstå vad som hänt och händer. Jag kunde med hjärtat känna att något var fel eller rätt. Men hjärnan petade på mig och ville ha en förklaring, varför alla masker? Varför händer det så mycket märkligheter?

Jag måste citera ur Profeten Kahlil Gibran om Känsla och förnuft
”Er själ är ofta ett slagfält, på vilket ert omdöme och ert förnuft för krig mot er känsla och era begär. Jag önskar jag kunde stifta fred i er själ och förvandla oenigheten och rivaliteten inom er till enighet och melodi. Men hur skall jag kunna det om ni inte själva blir fredsstiftare och älskar de olika sidorna i ert väsen
Förnuftet och känslan är rodret och seglen hos er själ, när den färdas över haven.
Om seglen eller rodret bryts sönder kastas ni omkring och tvingas driva för vinden eller bli liggande stilla på öppna havet. Ty om förnuftet ensamt härskar, är dess kraft begränsad, och lidelsen – om den ej tyglas – blir till en eld som brinner till sitt eget fördärv. Låt därför er själ lyfta ert förnuft till passionens höjder och jubla. Och låt den styra er känsla med förnuftets hjälp, så att er lidelse må återuppstå varje dag och som Fågel Fenix uppstiga ur sin egen aska
Jag önskar ni toge hänsyn till ert omdöme och era begär som vore de två kära gäster i ert hem. Säkerligen skulle ni inte hedra en av gästerna mer än någon annan, ty den som uppmärksammar den ena mer än den andra, förlorar bådas kärlek och förtroende. Då ni sitter bland bergen i den svala skuggan av vita popplar och njuter av friden och den upphöjda stillheten hos fjärran fält och ängar – låt då ert hjärta säga i tysthet: ”Gud vilar i förnuftet”
Och då stormen kommer och den mäktiga vinden skakar skogen, och blixt och åska förkunnar himlens majestät – låt då ert hjärta säga i bävan:”Gud verkar i känslan.” Och eftersom ni är en fläkt i Guds sfär och ett blad i Guds skog, bör även ni vila i förnuftet och verka i känslan"
Jag har insett vikten av grundtryggheten – barndomen. Alla har inte levt en trygg och lycklig barndom, men som jag hela tiden försökt att förmedla är hur viktigt det är att vi själva övervinner det negativa. Det är aldrig för sent att få ”En lycklig barndom”. Det finns en bok att läsa om det för den som önskar och behöver
Jag känner sorg för din skull som tagit till ohederlighet för att genomdriva din vilja – måhända det hela spårade ur i din strävan, måhända felet även delvis är mitt. Jag ser inte bjälken i ditt öga. Världen ser dock bjälken i mitt. Känner sorg över att du känner dig besviken, känner sorg över smärtan jag förorsakat dig. Men när man döljer sig bakom en mask, dels för att iaktta och påverka, måste man ha det med i budgeten. Jag försöker vara vänlig när jag kommenterar, för vad nyttar det till att slå det som slaget är. Vad finns det för lycka i det? Varje slag jag ger en annan, slår mig tillbaka. Tänkte du inte alls på vilken sorg du kunde ge dig själv? Tänkte du någonting alls?
Känner emellertid tacksamhet till dig. En stor kraftkälla hos mig är det positiva tänket, vilket förhoppningsvis lämnar spår i det jag skriver. Den kärnan försvarar jag till sista blodsdroppen. Till vårt innersta släpper vi inte in någon. Och inte du heller till din. Vi kan likna varandra i mångt och mycket. Känna igen vararandra, när vi läser det vi skriver. Men det behövs tid för att lära känna en människa i grunden. Det finns rymder vi själva inte känner, förrän vi prövats i grunden
Så därför är jag tacksam över att ha mött min själ och lärt känna den. När det gäller materiella ting, kan vi om kapitalet finns köpa över disk det vi behöver. Men allt går inte köpas för pengar. Varken äkta kärlek eller livsvilja. De måste vi förtjäna på hederliga vägar genom att vara öppna och visa vem och vad vi är

Förstår inte
2017-07-11 12:32 av the wildcat (medlemsid: 79522)
förstår mig inte på dagen i dag
kan vi aldrig mera oss bry
då går själlösa varje dag
om varandra med kalla hjärtan
ser inte längre smärtan
Då träder aldrig mer
sanningen fram och förstår natten

exakt sanningen skrev jag då och inser idag vad jag egentligen skrev
för jag förstår inte mörkret !



Tidigare utgiven
2017-07-17 21:52 av the wildcat (medlemsid: 79522) när jag läser denna mår jag illa så litet jag visste OM VAD MÄNNISKOR ÄR I STÅND ATT GÖRA VARANDRA !

Publicerad 2021-11-12 08:41