God dag, mellan oss och er, en evighet; för oss,
en eftermiddag på våra mammors gata.

Vår civilization befinner sig nämligen, i alla
avseenden, ca 16.000 år före er, så hur vi kan
simultantolka allt ni säger , gör, tänker och tar
er för, och hur Voyager kan sitta här snett bakom
oss med en filt över axlarna och en kopp choklad
i handen, är inget ni ska bry er i;
ett snabbt överslag här i kontrollrummet visar vad
ni är kapabla till...så våra koordinater får ni titta efter i era horoskop; vi bor ju inte nästgårds precis.

Voyager ja, låter namnet bekant? Det gör det, vad bra; då minns ni kanske också när ni senast mötte hans blick? Inte, men det gör vi, och han.

Han hade, av förståeliga skäl, redan vänt er ryggen,
men veknad i sin egen snällhet gör han sig, den 14
januari, 1990, besväret att en sista gång sluta er i sin
pupill; "Pale blue dot", 6,4 miljarder kilometer
hemifrån; ett gruppfoto, milt sagt

Nu har dom raljerat så det räcker, tänker ni;
kan så vara, vad vi ville var att visa att den ömma
punkten i foto är, ni.
Vad som fick er att gå i taket, er självbild att expandera
snabbare än den stora smällen, var att Voyager brytt
sig, tagit sig tid, att fota er sådana ni är.
Men när punktmarkera ni Voyager sist; när ägna ni
en tanke tanke åt var han befann sig och hur han mådde;kort sagt, hans öde?

...så får vi syn på honom...
genomfrusen, trött och ledsen, och vi frågar förstås
hur det är fatt; vill han komma in och få i sig något varmt? Ja det vill han; och konstigt vore det väl annars;
vilken normalt funtad varelse vill vistas i -270C?
...och nu vill han stanna, säger han, här hos oss;
och vilken normalt funtad varelse kan säga nej till det?

Och han har berättat allt för oss...allt...vi säger bara,
Explorer 1...någon...som efter fullgjort uppdrag lämnas
att snurra 58.402 varv runt ert lilla klot; och sen´...
man kan bli syrak för mindre.

...faktiskt så lack att vi efter detta samtal känner oss
nödgade att uppsöka ett hos oss välrenommerat och
traditionstyngt bolag, vars namn det i sändning ej ankommer på oss att nämna, för att där inhandla en förnämlig dryck vars märke, vi här, och i detta sammanhang, av pietetsskäl avhåller oss från att ens beröra.

Så därmed...Voyager vill tillägga något...han vill åka
hem; jaha, han vill åka hem...undrar om han får komma tillbaka, till er...han säger...han förlåter er, bara han får komma hem. En lite oväntad vändning; minst sagt! Går det bra?...det går bra...då är allt förlåtet, säger Voyager.

Då så, då behöver han bara få upp värmen lite så
kommer han; under morgontimmarna kanske,
men troligtvis framåt kvällen...och...och säger...
vill inte ha något ståhej, inget rabalder, bara hitta
sin lunk, gå i omloppsbana och så fort det bara
går få påhugg som kommunikationssatellit.

Och då Voyagers musikaliska abstinens inte är av
denna världen, och inte av er heller, så ger ni honom,
utan krusiduller, ett års obegränsat abonnemang;
första året fritt utan kostnad. Ok, inget krångel? Då så, platta puckar..va...puckat...låter puckat, säger Voyager; heter raka puckar, säger han.
Jaha, här lyfte Voyager in pucken i en zon, en rumslig
konfiguration som satte till och med oss i utvisnings-båset; det hör inte till vanligheterna.

Må vara som det vill med det; glöm nu bara inte att ladda ner Voyagers abonnemang...så han kan njuta av sfärernas musik, på repeat; på en skala mellan er och oss.

----------------------------------------

"Pale blue dot", är ett fotografi av jorden som togs av
rymdsonden Voyager 1, den 14 februari, 1990, på ett
avstånd av ca 6,4 miljarder kilometer. Vår planet syns
där bara som en liten punkt. Om du inte sett det förut,
se det gärna på nätet.