"Early spring

Once more the Heavenly Power
Makes all things new
And domes the red-plowed hills
With loving blue;
The Blackbirds have their wills,
The Throstles too.

Opens a door in Heaven
From skies of glass
A Jacob's ladder falls
On greening grass,
And o'er the mountain walls,
Young angels pass.

Before them fleets the shower,
And burst the buds,
And shine the level lands,
And flash the floods;
The stars are from their hands
Flung through the woods.

The woods with living airs
How softly fanned,
Light airs from where the deep,
All down the sand,
Is breathing in his sleep,
Heard by the land.

O, follow, leaping blood,
The season's lure!
O heart look down and up,
Serene, secure,
Warm as the crocus cup,
Like snow-drops, pure!

Past, Future glimpse and fade
Through some slight spell,
A gleam from yonder vale,
Some far blue fell;
And sympathies, how frail,
In sound and smell!

Till at thy chuckled note,
Though twinkling bird,
The fairy fanices range,
And, lightly stirred,
Ring little bells of change
From word to word.

For now the Heavenly power
Makes all things new,
And thaws the cold, and fills
The flower with dew;
The blackbirds have their wills,
The poets too."

("Early spring"/"Tiresias and
other Poems" (1885)/allpoetry)

--------------------------

Min tolkning

Tidig vår

Än ges av födslorätt en gärd
av himmelen förlöst, en kärlek
täckt av blå kupol, ty kullar,
rodna, sen' de av plogen smekts;
var koltrast ser och allt förkunnar,
taltrast hör, viskar, vet besked.

Öppnas så, vår himmels port
och från skyar av förklarat glas
faller stege som av Jakob trädd,
på gräs, av grönskande karat;
och över bergens branta vägg
förs unga änglar av en Grace.

Där de går, gick nyss ett regn
och löser det som nu vill gro,
ger öppna marker av sitt ljus,
strör blixtrar, i sin egen flod;
skogen, får något av ett rus,
ty stjärna strös, som ren klenod.

Och skogens luft, av liv förgyllt,
hur fläktar ej dess andes dräkt
när lätta vindar rör sig ömt
längs sandens djupa täkt;
andas, lugnt, uti dess sömn,
landet blir av liv betäckt.

Blod, ge längtan min en puls,
förförd av stunden som är nu!
Mitt hjärta, se dig omkring,
och gläds serent att vi är tu;
krokus, slår av bägare en ring
ty snö har setts med tårad skrud.

En glimt av en fjärran dal,
en bleknad skymt, nu snärjd
av bli, och blev, ett skimmer av
ett fjäll, så vackert blått, en ärg;
och sympati, må smaka vagt,
men ljuder med en sällsam färg.

Tills du, fågel, som skimrar av ljus
var älva med din sång berör
vars sinnen öppnas av ditt fniss,
förvänds av dig, som vore du domptör;
ringer klockor våren till bevis,
ger sitt ord, att ljuset allt förför.

Ty av himmelsk makt föds marken
som på nytt, sen' kölden, löst av nåd,
ger var blomma våt av vinterns dagg
lejd till det som blir, just deras vår;
var koltrast har allt detta väl belagt,
poeter, söker trasten rätt förstå.

----------------------------

Alfred Tennyson, 1809, Somersby -
Lincolnshire, -- 1892, Aldworth House,
West Sussex, Storbritannien, var poet,
författare och dramatiker och räknas
som en av Storbritanniens mest kända
1800-tals poeter.
År 1850 utnämndes Alfred Tennyson till
ny, poet laureate, efter William Wordsworth.

Några av Alfred Tennysons mest kända
diktsamlingar är:
"Poems chieftly lyrical (1830); "Poems" (1833);
"Poems" (1842); "In memoriam" (1850);
"Enoch Arden" (1864); "The Idylls of the King"
(1859 - 1895); "Ballads and other poems" (1880);
"Tiresias and Other Poems" (1885);
" 'Locksley hall - sixty years after" (1892).
Alfred Tennyson skrev också dramer och
hans mest kända är, "Becket" (1884).
(Wikipedia)

Läs gärna mer av, och om, Alfred Tennyson
via bibliotek, bokhandel och internet.