Bedårande vintertid.
Staden som aldrig riktigt somnat.
Lämnar skuggor och hämtar dem igen.
Skymningen en knippe verklighet sedan.
Kyss så passionerat sann.
Förblindad av snödroppar på havets botten.
Någonstans ett rådjur i det indigoblå.
Samlar ihop mig till smältande isfigur.
Blandar tårar med livets vackra.
Men ändå jag stannar till vid vägkantens lupiner.
Jag svävar ovanför dig.
Som om det alltid vore så.
I en öken av bergsgorillor.
Resans slut tar sin början.
Omkring mig strödda rosenblad.
Men jag famlar i mörker.
Fastän jag ruvar i min dvala.
En stund.
Idag.
Igår.