sitter med dockan i knät och matar
"det förstår du lilla vän, jag är bara en barkbåt
och kan inte ha någon på släp,
vare sig jolle eller fartyg"
dockan tittade blåögt och svalde snällt
rapade då jag vände henne, dunkade i ryggen
allt som man ska för må bra

Min fernissa alltför tunnsliten
för den nobla eliten
plitar och skriver ibland det svider
kanhända osanningen lider
andra ger inspiration
om jag vetat faran med att tala
Terra magica och de andra
hade jag vänt mig bort
sitter på tåget mot en ny tid
den ende som får på sätet plats
den som alltid funnits där