De matta stränder vilandes intill oss.
Sveper över kala klippor av saknad.
Blyertsgrå spegelbild mynnar ut i natten.
Omkring midnatt så mycket lugnare.
Sträcker ut min hand för att röra vid dig.
Tindrande städer någonstans långt bort.
Drömmer mig närmre, så mycket närmre.
Lämnar snäckskalen där vi fann dem.
Kunde bli en souvenir av de minnen som darrar i luften.
Den inre stressen för länge sedan slutat resa ragg.
Ju oftare jag blundar.
Ännu mer jag ser.
Bedårande nästan sagolikt på samma gång.
Den jag var igår en saknadens berättelse.
Skriver dikter i sanden.
Små korta meningar.
Ett liv.
En haiku.
Betydligt mer harmonisk nu än under resans gång.
Kunde inte glömma de delfiner av glas lekandes som gudar.
Bartendern serverar drömmar inlindade med cocosdoft.
Någonstans en rörelse.
Ingenstans vindstilla.
Drakögon iakttar.
Men dömer inte.
Själv sluter jag mina ögon.
Sedan tystnar allt.
Samtidigt allting öppnar sig.
Som ostronskal.
Där pärlan är det vackraste.
Men det dyrbaraste.
Dina tårar.
Som skiftar färg.
Som prismor.
Medan ekarna brinner.
I ett hav om våren.
I en stad.
Runt hörnet.