Hjärta av rosor.
Jag plockar bort blad för blad.
Det som finns kvar.
Mina hjärtslag.
Nätter av tindrande vaggsång.
Jag känner varje andetag.
Som bokstäver jag glömt.
Som ordens vissnande kokong.
Kysser ensamhetens villrådiga längtan.
Lämnar kvar drömmen intill cyanblå videung.
Trodde nog aldrig det kunde bli så.
Varje vargtass en ö.
Isen under oss smälter i takt med gårdagen.
Behaglig skönhet skymtar vid skymningen.
Kommer närmre men flyr undan.
Borta där svävande lotusblommor finner ro.
Men när allt svartnar.
Främlingen inom mig berättar hemligheter.
Ödets kompass så missvisande.
Njutningens kronblad viker ut sig.
Trotsar städer av fuchsia.
Emellanåt jag lever.
Enhörningarnas ödsliga rötter vidgas.
Kvar blir kvarglömd verklighet.
Ibland blundar jag.
För att kunna se.
Se så mycket mer.