Jag kom sent,
inte försent,
men sent,

ville slippa
dösnacket
och börja
sjunga direkt.

Alla var redan
på plats.

En stol hämtades snabbt
och jag fick noter.

"Roligt att du är med igen",
sa en av de yngre, välsjungande
altarna och log snällt.

Alla log snällt,
till och med den nye basen, som jag minns från tredje klass
i skolan, då när jag trillade på isen och slog ett hål i ögonbrynet.
Ärret finns kvar.


Jag kraxade med så gott jag kunde,
tänkte, det är ju första gången för i år, och jag har inte varit med på ett halvt år, det här blir nog bra.

På hemvägen sjöng jag tyst för mig själv inombords.

"Tänk, kören ska sjunga melodier ur
Kristina från Duvemåla i juni.
Och jag ska vara med. Kanske."