Jag blev lika överraskad som jag tror Gittan blev över direktör Granlunds korthuggna agerande och vi blev båda stående mitt emot varandra några sekunder innan jag sträckte fram handen och presenterade mig. Automatiskt kände jag sympati för den blyga flickan som just idag, just här skulle ta sina första steg ut på arbetsmarknaden och som i mitt tycke, hade valt en utav de tuffaste yrkena; Kontoristens. Jag minns själv hur det var när jag kom hit som Postflicka för många år sedan. Yngst av alla de anställda, bara 16 år och precis slutat nian, var detta mitt första riktiga jobb, där de äldre i stort sett kunde köra med mig som de ville genom att skicka runt mig med skriftliga eller verbala ärenden till de olika avdelningarnas personaler eller bära alldeles för tunga lådor och paket. Som, om man fick tro de, skulle få hela företaget att gå i konkurs om jag inte skyndade mig. I början stressade jag i väg som en skollad råtta, men lärde mig snart att någon riktigt panik rörde det sig aldrig om. Om det hände, vilket det gjorde ett par gånger, var aldrig postflickan involverad.

På vissa kontor blev jag bjuden på både kaffe och dopp och en del jag hade ärende till ville gärna prata av sig en stund. Många klagadomål mötte jag också. Än på det ena och än på det andra. Oftast om saker som inte fungerade på just deras kontor. Det ansågs säkert riskfritt att klaga till postflickan och så fick kontoristerna lättat lite på trycket. Andra var nyfikna och frågade mig om olika personer som det pratades om just då. Det var alltid några kärleksrykten så florerade runt de olika avdelningarna. Men när de förstod att jag inte "sprang med sladder" (mamma hade varnat mig innan jag började på kontoret för att det kunde få oanande konsekvenser för både mig och de inblandade) så slutade de att både klaga och fråga. De tröttnade väl på mitt "Jag vet inte! Jag har inget hört!" Fast jag kanske både visste och hade hört så behöll jag det för mig själv. När de insåg att de kunde lita på mig blev många av de yngre riktigt goda vänner med mig och några umgicks jag även privat med. Jag lärde mig mycket om den mänskliga naturen under det året. Och om företaget förstås.  Men ett ständigt springande var det.

Brev och paket skulle levereas till varje kontor och alla sekreterare ville att jag kom till deras först. Jag minns speciellt bemötandet jag fick utav av en av de allra högfärdstokiga sekreterarna, som ville jag skulle bära upp ett stort otympligt paket till henne - fast det inte fanns en chans att jag skulle orka bära det själv. Så jag bad henne komma till postrummet och hjälpa mig. Det snorkiga svaret jag fick var "Jag har lönegrad 11 och bär inga paket!" Själv hade jag lönegrad 7. Men jag fann på råd. Jag frågade en av de hyggliga ingengörerna om han kunde bära upp paketet till sekreteraren och det gjorde han gärna. Han hade lönegrad 35. När han kom in på hennes kontor bärandes det stora paketet och med mig efter och med ett leende sa "Varsågod!" och ställde paketet på golvet, då hade hon iallafall vett att rodna. 

Fortsättning följer....
@EFM