Mörkret sänker sig
över stadens himlakropp
som om
det vore min egen.

Stjärnorna sover
vill inte väcka dem
de är i sin kokong
där drömmar älskar.

Så småningom
harmonin lägger sig
som ett täcke av vita duvor
över mig.

Ännu ingen märkt
de tårar
som sakta rinner
inombords.

Men jag förstår
för jag döljer sorgen
med depressionens
leende.

Jag vill ge mig själv
tusen rosenblad
som ett nattlinne
att svepa om mig

Blundar och känner
varje andetag
som norrsken
i fullblom.

Lägger mig
i sängen
som så många gånger förr
ensam.