Redan när jag börjar min vandring upp mot huset på skogshöjden tystnar himlen. Det är som om granarna hukar under tyngden av ljudlöshet. Mina steg känns ovanligt tunga denna dag. Stannar till en stund och låter blicken, som om den vore en ekorre, klättra uppför en trädstam. Doften av kåda lugnar mig. Men bara en aning. Instinktivt anar huden fara.

En ormvråk svävar i vida cirklar ovan mig. Kanske den vill påkalla min uppmärksamhet. På en kvarvarande snöfläck i ett skuggparti syns vargspår. Nog en förbipasserande från närliggande vargrevir, tänker jag och börjar gå igen. Minns den tidiga morgon då en varghanne överraskade mig, ylandes på grannens fält innan den snabbt sprang in bland träden.

Äntligen skymtar jag taken på stugan och uthusen. Då är jag strax framme. Känner redan värmen från den sprakande brasa som ska tändas när veden burits in. Betraktar fundersamt skyn som nu tycks bågna av färger. Tystnaden övergår i ett märkligt vinande. Jag känner plötsligt hur något lätt isigt och blött faller över mig, men glest.

Nyckeln sätts i låset och dörren till huset öppnas. Kylan slår emot mig. Lättad konstaterar jag att mössen denna gång hållit sig undan. Tar vedkorgen ner till boden för att fylla den med klabbar att elda med i kökspannan. Medan jag travar dem hörs ett dån närma sig från hygget till. Jag ryser av obehag. När jag kliver ut märker jag att marken under tiden fyllts med mängder av snö. Över tegeltaket glider driva efter driva som en lavin. Skyndande börjar jag gå mot huset men kan omöjligt ta mig fram. Sjunker ner på gårdsplanen medan snön i stora sjok vräker ner tills den täcker mig helt. Jag tycker mig höra Mozarts rekviem.