Två polare som börjat festen i egna hemmet, träffas vid ena vägskäl där de bjur varann på varsin dragnagel eller två. Efter bara en ungefär 38 minuters sörplande och njutande, seendes omkring sig, upp i himlen och grinandes mot varandra stundom. Tar Petter sig en närmare titt på sin polare, som plötsligt verkar sugen på ej så för bjuden frukt. Synen på världsliga ting skulle ibland behöva glasögon av rätt styrka.
- Är det en banan du tänker sätta tänderna i, Göte?
- Nej, Petter, det är ett päron.
- Kunskap vinner du väl om frukten vore ett äpple?
- Simons syster Katarina har en fruktträdgård, du kan la fråg henne, vet jag.
- Vet du?
- Om jag vet. Eller om jag det vet, beror nog på uttalet.
- Vad står ett parti äpplen i så här års?
- Det vete Göta-Petter.
Dessa två i vanliga fall vänliga själar skulle inte lägga två pennor i kors för att kunna skriva in sig i historien som du i skolan kunnat höra talas om den. Den sortens historia sägs visserligen ha ägt rum, bara att du nog int var tänkt att ta del av den just när den som utspelade sig.




(Texten har legat till sig i utkast sedan 2014, en dag i juni)