Jag står där på perrongen i småregnet
och tittar på de våtblanka spåren
de ser slitna ut.
Hur många tåg har inte slitit på dom.
Backar tillbaka.
Ett godståg rusar förbi
med massor av vagnar.
Jag försöker räkna dom men tappar snart räkningen,
precis som jag tappat räkningen på hur
gammal jag är.
Nu kommer mitt tåg in.
Sätter mig bredvid en man klädd i svart
som ser mycket gammal ut.
Vågar inte fråga hur gammal han är.
”I dag fyller jag sextio år tror jag”
säger jag. Han tittar på mig
”tror du” säger han, ”vet du inte”
”nej jag har glömt bort hur gammal jag är”
säger jag.
Det spelar kanske inte så stor roll
femtionio eller sextiotvå, so what.
Han vänder sig om tittar på mig.
”Du ser ut som sextio”säger han, ”fint säger jag
då vet jag det”. ”Skönt att äntligen veta.”
”När skall du av” frågar han, ” det dröjer ett tag”
säger jag.
”När skall du av” frågar jag
”Jag skall kliva av vid slutstationen”
säger han och reser sig upp.
”Är vi redan där”säger jag förvånad,
” har jag missat min station.”
”Det är för sent nu säger han,
och vänder sig om för första gången.”
Jag ser ett par toma otäcka ögon. ”Följ mig,”
säger han, ”du har inget val,
vi har kommit fram till slutstationen.”