När jag bara sväljer ned den där otäcka svarta klumpen i halsen och bröstet så blir jag ju så där konstigt flummig och glad. Min familj gillar mig då och det blir aldrig några bråk. Lillebror dog för två månader sen men nu har vi gått vidare till nästa kapitel i vår lyckade och fina familj. Jag sväljer ned min ångest med VODKA och SOBRIL. Jag hör röster innifrån garderoben. Mamma är så duktig med hushållet. Vi pratar aldrig om känslor och sånt. Jag är 13 år och jag mår bara bra. Jag är en snygg tjej och har haft många pojkvänner. Pappa är så där härligt flummig. Han går på TREO COMP och häromdagen så klippte han gräset tre gånger. Vi är en så lycklig familj. Att jag liksom snör av min själ när jag förtränger allt som är jobbigt det vet jag inte. Lillebror fick huvudet krossat av en lastbil. Mamma är så snygg i sin nya dyra dress.

Nu är jag 17 år gammal står jag och dunkar mitt huvud i väggen länge, länge. Jag är psykotisk och mamma och pappa glider omkring och fnittrar berusade på WHISKEY
och STESOLID. Rösterna i mitt huvud är elaka och jag ser rosa elefanter uppe i taket.
Jag kastar saker genom fönstren men det är ingen som bryr sig. Min storebror går på kokain och heroin och BUP är överfullt. Det hjälper inte att förtränga och stänga av längre. Ett snurrande kaos i huvudet. Mamma och pappa skäller på mig för att jag mår så jävla dåligt.
Jävelunge! Jävelunge! En morgon kommer en kvinna och en man från socialtjänsten och kör mig till ett nytt hem. Jag duschar för första gången på ett år. Jag har mist talförmågan.
En plats på BUP ska bli ledig snart. Mina fosterföräldrar är snälla. De har hästar och jag ska få rida. När jag har panikångest så sitter de hos mig och lugnar och tröstar. Jag sover gott på nätterna och jag har fått tre nya syskon.
Jag längtar inte tillbaka till min gamla familj.
Jag har blivit kristen och talar med Jesus varje dag. Katten Sixten är min nya älskade vän.