I ett rum utan fönster,
Faller jag tillbaka i destruktiva mönster.
Bryter ihop bakom min stängda dörr,
Ett barn som tror allting är som förr.

Livet lever utefter begreppet;
"I ett rum fyllt med människor..",
Är det ensammare än man kan tro,
Önskar ni kunde gå i mina skor.
För känner hur jag sakta tappar greppet.

Ensamheten har varit mitt enda sällskap,
Byggt upp en inre mur av räddsla och hat.
Ingen som orkar höra mina kväva skrik,
För ser man bakom masken är inget sig likt.

Mellan fyra väggar är det tyst och ledsamt
Men de är mitt fängelse jag byggt,
Där jag kan vila ostört och tryggt.
För i ett rum fyllt av människor sitter jag alltid ensamt.