Fönstren på dörrarna in (vända åt söder)

Färgen rinner ut djungelgrönt, likt röda orkidéer, överflödet, den svällande lusten i sina högklackade skor, bärs av de som offrar sig och de som fångar sig själva i uppvinden i det sköra dogma som finns till kropps. Hymn och dödssång.

Fönstren i norr

Simtag bland döda hjärtan, sorgens sarkofag av böjda mödrar genom våldet som verktyg, ett brännoffer, men det är som om jorden tvekar för stupades röda sårflod. Blodet bildar inga pölar, kan inte sjunka: utan rinner i svårtolkade mönster, en bödelsrest. Skräckfylld andnöd. Lungorna piper. Orden brusar. Det luktar orm vid fönstret. Och människan känner igen sig. Och blodet smälter i jorden

Kvällsfönstren

Rosorna tänds när mörkret tar sig upp längs husfasaderna. Där på blytaken hälsar Casanova solnedgången, repen han har i sina händer skall säkerställa flykten.

Och kvinnan med gälar i alla sina läppar sätter ett nytt färgat glas, med utbrytningen ingjuten, vid alla mörkers inbrott. Hon vill tydligt känna sina ögon men förmår inte.

Nattfönstren

Anna Korp bjuder med sin hesa, spruckna röst och glasblåsaren kommer skymningsklädd, blåser in eld i nattfönstren. Själv målar hon lågorna med glödgat vin. Varje låga försonar ett minne och skänker kraft till överlevnad.