Idag när jag vandrade i köket, i mitt kollektiv. Under kokande ångor av äggnudlar och billiga köttbullar för att förbereda veckans matlådor. Så läste jag på min iphone 13, en wikipedia artikel om den gamle Führern Adolf Hitlers död. Mer specifikt om just vad som hände med hans kvarlevor. Efter hans förmodade självmord, hur det än gick till, så fann endast några benfragment kvar. Kanske var det också Eva Brauns, men mest sannolikt Hitlers. Det enda resterna av hans kropp, bestod av en del av ett käkben och några tänder. Fascinerad av texten, men just då klev min kollektiv kamrat in i köket. En liten ung kvinna i 35 års åldern. Hon har långa rastaflätor, studerar konst på ett kvinnofolkhögskola i Göteborg. Daglig rökare av olika substanser men ändå ganska snärt, djup och medveten kring sin spiritualitet som hon praktiserar genom sin yoga. Vi brukar ha öppna djupa diskussioner kring existentiella frågor. Vi är på något sätt lika där, i öppenheten och jag tycker om att jag kan ha en intellektuell diskussion sådär spontant en måndagkväll med henne. Så jag delade med mig kring av vad jag precis läste kring wikipedia artikeln. Förutom konstaterandet att det var märkligt att just hans tänder och käkben bara fanns kvar. Så lyftes diskussionen kring vart han nu kan tänkas vara. Vart är Hitlers själ? Är den med alla oss andra?

Vi båda är överens och optimistiska kring teorin reinkarnation. "En myra" skulle han nog vara, sa hon. Det hade nog många hållit med om. Eftersom hans dåd från ett anti-nationalsocialistiskt perspektiv, är nog resultatet som "Myra" blivit en rimlig teori. En äkta nationalsocialist för den delen, hade sett Hitlers själ vandra vidare till ett högre väsen, stående över människan. Den personen hade sett det hela som ett försvar. Den godhjärtade viljan att bespara och säkra den ariska rasen. På frågan från min kollektivkamrat vad jag tänkte kring det hela. Så slog det mig att Hitlers själv, likt alla andra sannolikt är stjärndamm. Blandat med alla andra varelser som trampat på denna jord. Jag tror inte han är en myra, eller ett högre väsen. För vad är egentligen gott och ont? Sedan slog det mig, strax innan jag brände köttbullarna och överkokade pastan, att jag liksom kände mig tvungen att säga: "nej usch han förtjänar att vara en myra!".

Detta var en ny insikt. Då jag förstod att det hela varit för mig inövad, reflexmässig enbart för att visa "klart jag hatar denna man och jag stöttar hans motsats". Bara det är ju fullständigt befängt, för vad vet jag egentligen om Adolf Hitler? Vad vet jag egentligen om nationalsocialismen i Tyskland och kring hela den historien? Mina känslomässiga slutsatser kring ämnet, tyder på att jag är en produkt av en uppfostran. En socialdemokratisk politik, formade av de som vann andra världskriget och hatade nationalsocialismen.

Vilket i sig får mig att bli obekväm. För jag vill ju som den fritänkare jag är kunna bilda mig min egna uppfattning av det hela, utan att låta mig påverkas allt för mycket av en historieskrivning som ofta vinklar sig till att vinna en politisk fördel. Liksom allt annat. Men är det oundvikligt? Hade jag liksom kunnat leva i ett alternativt universum, där jag levt på fornsvensk mark men där Deutschland varit namnet på nationen med röd, vit svarta färger än blå gul. Hade jag då, liksom nu kunnat stekt billiga köttbullar med äggnuddlar och diskuterat med min haschrökande vän kring ämnet jag läser om på en mobiltelefon som anses vara smart? Hade jag drabbats av samma kuriosa, om då någon annan diktator eller person som gett avtryck på världen? Förmodligen.

Slutsatsen kring detta är att liksom lilla jag och alla andra diktatorer och människor som orsakat sådant mycket lidande och godhet här i världen, är av samma stjärndam. Om jag vill tro på reinkarnation, så måste det överskrida det som är gott och ont som begrepp. För hur ska man annars förstå det ?