Hon stod där i kyrkan med sitt kortklippta hår i sin vita skrud.
Tonen var personlig, hon kände honom väl.
Ett långt liv, nittioåtta år.

Den vita kistan var omgiven av blommor i alla färger.
En solstråle lyste på kistans ena sida, ljuset speglades mot den vitkalkade väggen.
Det var magiskt.
Jag kände honom ganska väl, vi träffades då och då, ibland på vägen
ibland i vår eller hans trädgård. Vi kunde prata länge om allt möjligt.

Air av Bach fyllde upp hela kyrkan.
Den spröda flöjttonen i våren av Grieg vibrerade mellan väggarna,
det kändes som små änglar lyfte mot himmelen.
Vid defileringen stod jag länge och funderade på vad jag skulle säga,
viskade till sist ett adjö.

Han ringde till mig från sjukhemmet, han var
dämpad på något vis, vi pratade inte så länge.
Några veckor senare var han död, först då förstod jag att vad han kanske ville säga var adjö.