Arvid
högt där uppe, i rummet där du bor.
Står på den skuggiga sidan, på andra sidan gatan men vågar inte gå in.
Vi stod stilla kvar medan våra broar brändes, bakom oss.
Om jag bara hade fattat att du fick mig att känna, tillräckligt.
som får mig att känna som du, eller bara någonting alls.
Jag var alltid den som kom försent, till stationen där du gav mig den lilla kniven med skaft av pärlemor.
Inte föränn nu så förstår jag hur du måste tänkt, att den var ämnad för mitt hjärta.
Vi stod stilla kvar medan våra broar brändes, bakom oss.
Om jag bara hade fattat att du fick mig att känna, tillräckligt.
Nu letar jag efter någon, som får mig att känna som du, eller bara någonting alls.
Jag sa aldrig att jag älskade dig, hade aldrig förväntat mig att vi skulle vara älskande vi två.
Men vi var nog menade att vara, och jag älskade dig nog ändå för det känns som världen försvann med dig.
Vi stod stilla kvar medan våra broar brändes, bakom oss.
Om jag bara hade fattat att du fick mig att känna, tillräckligt.
Nu letar jag efter någon, som får mig att känna som du, eller bara någonting alls.
Någonting gick sönder mellan oss och du gjorde rätt som vände dig om, och bokade natttåget till Paris.
Nu gömmer du dig i ett hörn i mitt hjärta, fast det inte längre spelar någon roll. Du var den som till slut tröttnade, och drog.
|
Nästa text
Föregående Katinka |