solen försvann i min barndom
i min barndom försvann solen en gång
för en stund försvann solen,
jag minns

jag minns stumma ansikten stirrande mot askgrå sky
och jag minns att jag såg solen sväljas av svärta
månens svalg slukade solen
och fåglarna slutade kvittra
och fåglarna slutade kuttra
allt blev så tyst och stilla
luften så höststilla, dagen så griftstilla,
allt så

e k l i p s – s t i l l a

i min barndom slukades solen en gång
och vi människor kände oss så små för en stund
för en stund kändes jorden så liten
men månen spottade ut solen igen
och vi människor rätade åter upp
våra bedrägligt självsäkra ryggar


©MagisterZ