ljuset separerar känslostormar som fryst fast
i en färgad och brusten synvilla,
det belyser upp gamla promenader genom ditt hjärta
och har frukten av minnen att fastna vid

det sprudlar fontänlikt genom ådror och sinne
när ditt ljus av misstag kolliderade med mitt mörker
som sedan formade förhoppningens ultimata universum

stegen upphör inte att existera
de bara pausar till nästa uppvaknande
som krystar fram sin längtan
att aldrig vända åter

du väntar medan jag fortsätter att gå
och månvarvens oändlighet rustar upp
i tron att inget kan någonsin ta slut,
det bara vilar i väntan på nästa födelse