Dikt av Julia Engström.

Det råder inga tvivel om att jag är.
Jag finns till, det är lika tydligt som att solen skiner både här och där.

Frågan är hur min existens kan kännas så obetydlig när solens är så självklar.
På det har har inget svar.

Mina steg och andetag är lika verkliga som solens värmande strålar.
Så varifrån kommer denna tvekan o ångest som känns som tusen nålar?