Blott ett dunkel liggandes över mina dessa sfäriska minnen, du skänkt mig tröst, skratt, gråt och död i dina ändlösa vinklar.
Du stått där, intet oförstående, förlåtande och brydd i dina anlag till skeden. Det skett att jag skämt dig.
Att du skrämt mig under dina utbrytanden.
Du jagat mig på leden, jag lett mina kvällar efter dina anleten.
Vi kommunicerat men inte alltid överens.
En dialog i stadier, en ostadig stad i dagar jag tagit i ett.
Du funnits där. Himmelskt. Övergripande.
Jag hoppas vi förlåter varandra. Ömsesidigt, ömt om tider vi övergripit.
Du med ditt regn, jag försenad med mina tider på grund utav synder och knappt i sängs; men nog förstår vi varandra, halvt om knappt, i våra strävanden efter himmelska tider.
Kan vi då förlåta varandra att vi i våra åskmoln skapat våra onödiga strider...
Blott en del av det obeskrivliga livet.