ser du linjen

den som skiljer
världen åt

tårar är förbjudet, och serenader är för den gänglige

romantikens skarv i stillsamma diken
som lyfter de sökande ur hålor

kommer ihåg äppelkriget där vi vadade
med våra fantasier
då lärde vi oss att härligheten
existerade i sekunder

skiljelinjen är av kvicksilver
drömmarna blev guldgula blad
vindarna var du
det var jag

skratt är elakhet när ekot studsar
minnen blir tragedier

linjen finns där som skiljer
himmelsblå längtan med
gråmulen ångest

det avslutar aldrig sin rotation
det minskar sin hastighet

det molnluddiga, vita vackra
studsar likt en synvilla som fryser fast
förnimmelsens enda mening

att låta skiljelinjen upphöra i sin existens