Also ganz unglaublich, sade Zimmerman den yngre till sig själv, där han satt på en bänk vid kanten av landborgen med utsikt över hela den lilla staden vid vattnet.
I just can't believe it, upprepade han. Allting stämmer ju på pricken. Huset i förgrunden måste vara den gula villan, det ser man ju på gaveln med solmotivet. Här satt alltså Jenny och knackade på skrivmaskinen medan resten av familjen åt frukost på verandan. Och där ...
Ut från servicehuset kom en solbränd, fräknig dam i blåvit kostym, vars lufthopperiska stil, då hon besteg sin ceriseröda halvracer och svischade nedför backen, fick hans tysk-brittiska tigerhjärta att slå frivolter av lycka!
Fair as a lily, konstaterade han, with a doe-like grace. Men var har jag sett henne förut?
Längre kom han emellertid inte i sina funderingar, förrän en reslig, mörkhårig kvinna, åtföljd av en svartvit, glatt svansviftande hund, kom till synes på gräsmattan.
Hon bar en skogsrutig ylleklänning och en stickad kofta som skimrade i alla regnbågens färger.
There is something rough-hewn, not to say raw, about her, yet with a kind of style rarely found in these days, himlade engelsmannen. Oh my God, what a woman!
Tjena Cissi! sade plötsligt en flåshurtig röst, tillhörig en rödhårig fetknopp med muskulösa ben, som kom stånkande på sin svarta cykel – uppför samma backe som den blonda, blåögda sylfiden nyss hade svischat nedför!
Sissy, viskade den förtjuste förläggaren.
Tjena gubben! svarade den skogsrutiga. Dags att komma hem nu?
Jag kände väl doften av mat, försökte han. Vad får vi för gott i dag?
Raggmunk, ärtsoppa, lappskojs, häntiveckan ... Om jag känner kocken rätt, blir det väl någonting med sill i.
Det var det förlösande ordet, tänkte Max. Jag har hittat dem!

Ursäkta, min herre, sade receptionisten på servicehuset, en amper dam i blommig tunika och hudfärgade elastalångbyxor. Ni får bara inte rusa in så där, allraminst utan skoskydd, påpekade hon.
Sorry, madam, but I just have to get in touch with those people, stammade han. By the way, my name is Zimmerman. Max Zimmerman.
Kerstin Svensson. Hon sträckte fram en smal, sval hand som doftade lätt av alkogel. Sorry sir, men vi lämnar inte några upplysningar om våra boende till utomstående.
Ni måste hjälpa mig, sade han vädjande. Ni förstår att ...
Psps, pspsps, pspspsps, psss ...
Hon kände hans läppar tätt intill sin kind, hans stora varma näve på sin fräkniga underarm. Det blev bara för mycket.
Okej då, herr Zimmerman. Bara ni tar på er skoskydden och framför allt inte stirrar på mig så där. Ni är ju en riktig Svengali!
Svengali eller ej, ni har fortfarande inte avslöjat vilka de är.
Och inte tänker jag göra det heller, svarade Kerstin, nu när hon kände sig säker igen. Men jag kan lämna ett meddelande om att ni har varit här och sökt dem.
Ni är alltför vänlig, madam, svarade Max, men kyssa hennes hand som de hade brukat göra hemma i Wien, det vågade han inte.

(fortsättning följer)