Nej men så trevligt, tyckte skogsrået Cecilia, som visste att tampas med skogshuggare och inte var det minsta orolig över det förestående mötet med en ensam förläggare. Vi får baka en kaka och ha med oss.
Kaka? utbrast Åke. Vem har tid att tänka på sådant nu? Knivar måste slipas, pistoler måste laddas, strategier funderas ut.
Ska jag hjälpa dig ansa mustaschen? Du ser ju ut som bisamråttan i Mumintrollen!
Ser du, Åke, förklarade Cecilia medan hon hängde på honom penjoaren, här gäller det att använda de verktyg vi fått och spela på de strängar vi har.
Jag tror jag hajar, svarade Åke, som inte kunde låta bli att le, när han såg sig själv i spegeln, ikädd en skönt storblommig sidenrock. Som min styrka, din charm och Jessicas skönhet.
Smickrare där! Men låt gå för Jessicas skönhet.
Visst är hon snygg, tyckte Åke, som kände en oväntad rysning av vällust över att bära ett sidenplagg närmast kroppen. Men framför allt skulle jag vilja säga att hon har stil.
Du är rätt stilig du också, myste skogsrået med vildhonung i rösten. Och jag kan förstå att citypoj ... förlåt, flickorna faller för din vildvuxet rufsiga charm. Nå, vad tycks?
Jättebra, log Åke och gjorde en ansats till att befria sig från den, som han nu plötsligt kände det, rysansvärt flickaktiga penjoaren.
Vänta, hejdade sig plötsligt hans vän. Jag ska bara ta lite mer på andra sidan, så blir det perfekt, ska du se.
Cissi vad gör du?
Se upp för min kraft, morrade skogsrået och klippte av honom halva mustaschen.

Herregud, jag har ju ingenting att ta på mig, stönade Cecilia, som ju föredrog att gå i praktiska grönkläder, åtminstone till vardags.
Du har ju den skogsgröna, föreslog hunden Sappho, som ju kunde tala människornas språk – åtminstone med dem, som stod henne närmast.
Nu skojar du väl ändå! Den gamla trasan?
Jo, vi har sett den några gånger förut, men för honom blir det första gången. Den kan bli vrålbedårisk tillsammans med en lämplig schal. Koftan går ju bort förstås.
Tack för påpekandet, svarade Cecilia, lyckligt ovetande om att Max redan hade sett henne, och att det hade varit just koftan som hade gjort det djupaste intrycket på honom. Vad sägs om den här, frågade hon och svepte sig i en hellång aftonschal i grov makramé med tunga tofsar, stor nog att fånga en jägmästare med gevär och allt.
Voff! sa Sappho. Den blir ... jätte!
Förvisso, tyckte Cecilia, men prata inte på det viset, är du snäll.

Mina kära vänner, hälsade Onkel Max. Ni förstår säkert varför jag vill träffa er.
Deeomnånbokva? frågade Åke med spelad naivitet, varpå Jessica stötte honom i sidan, allt enligt en i förväg uppgjord plan.
Strategier, strategier.
Ja, ähum ... lade Zimmerman den yngre snabbt om kursen. Saken är, förstår ni, att jag är europeisk släktforskare, på jakt efter mina skandinaviska rötter. Spåren förde mig hit, till den lilla staden vid foten av berget, närmare bestämt till ett gult hus med ett solmotiv på gaveln. Säger det er något?
Låter som gamla Jennys villa, tyckte Jessica och klirrade med guldkedjan hon bar om halsen dagen till ära.
Nu var det Åkes tur att stöta henne i sidan som en signal att vara lite diskretare.
Intressant, tyckte herr Z. Ser ni, för hundra år sedan var min farfar, som också hette Max, gäst hos eran Jenny. Jag skulle vilja säga att en lika varm som innerlig vänskap uppstod dem emellan ...
Det gjorde det väl inte? opponerade sig skogsrået. Han sprang ju efter henne vartän hon gick!
Åke och Jessica gjorde samfällda signaler till henne att ligga lågt.
Men boken blev ju bra i alla fall, försökte Jessica kompensera detta övertramp.
Han var ju en driven tecknare, gamle Max, tyckte Åke. Jädrar den som kunde rita så!
Så ni känner till böckerna. Minns ni vad Jennys syskon hette?
Johnny, Fanny, Jimmy ... började Åke.
Betty, Benny och Billy, fortsatte Jessica.
Billy? Var fick du det ifrån? Håll dej till manus, väste Åke.
Vet inte, svarade Jessica. Gjorde jag bort mig nu?
Kan man wohl gut sagen ...
Ni förstår, herr Zimmerman, förklarade Cecilia, att Jennys familj var både stor och livlig, och att barnen hade många lekkamrater. Ofta gick det vilt till under dessa lekar, och barnen kunde bli rejält smutsiga när de grävde skyttegravar i potatislandet eller bara rullade runt i leran. Flanderns lera, ni vet.
Visst minns jag det stora kriget, mindes Max d.y., eller åminstone ville han minnas det.
Men vad hade det med barnen att göra? undrade Åke och Jessica.
Jo, förstår ni, fortsatte Cecilia och rättade till schalen, när leken var slut och kamraternas föräldrar kom för att hämta sina barn var de så smutsiga, att man knappt kunde se vilken familj de tillhörde.
Vilka då? Föräldrarna? undrade Åke.
Barnen förstås, sa Jessica. Dumskalle!
Först när de kom hem och blev avtvättade upptäckte föräldrarna att de av misstag hade fått med sig något eller några av grannens barn. Om Jennys föräldrar saknade sin Betty eller Billy kanske de i gengäld hade fått hem någon liten Willy eller Cilly.
Jag tror jag börjar förstå, anade den yngre Max.

Nu blir det kvällste, hörni! förkunnade Cecilia.
Åke, pekade hon med hela handen, du kommer hit och hjälper mig skära upp kakan. Och du, Jessi, dukar bordet så länge.
Vilken kvinna, tänkte Max med beundran. Men skogsteet – vars huvudsakliga ingredienser var vildmåra, allvisa och myskmadra – var i beskaste laget, tyckte han.
Cecilia kunde emellertid läsa hans tankar:
Vildhonung eller råsocker? frågade hon.
Fruktkakan var desto godare, bakad som den var efter Martasystrarnas recept. Max kunde identifiera russin, fikon, mandel och suckat, samt ett litet, litet stänk av rosenvatten.
Inklämd mellan en mysande Cecilia i rutigt ylle och en rödrosig, andäktigt tuggande Jessica kände sig Max vara i paradiset – vilket kanske skulle ha triggat Åkes svartsjuka i något annat sammanhang, men som här var noga uttänkt in i minsta detalj.

Så småningom hade skogste och fruktkaka gjort avsedd verkan.
Nu gällde det alltså att långsamt och försiktigt leda in samtalet på de upphovsrättsliga spörsmål som hade uppstått kring de olika berättelserna om barnen i det gula huset.
Så gemytligt vi har det, tyckte Cecilia.
Som de måtte ha haft det i den gula villan, fyllde Åke i, när gamla Dagny hade bakat en kaka till kvällsteet.
Tror du inte att Jenny kunde baka själv? undrade Jessica, som var en modern, självständig kvinna, i vars kök det fanns både mikrovågsugn och stavmixer.
Gamla Jenny skulle bara veta vilken legend hon har blivit i vår lilla stad, himlade sig Åke och tog en kakbit till.
Inte undra på att det berättas så många historier om henne. Cecilia ryckte undan kakfatet, som hon alltid gjorde, när hon tyckte att Åke tog munnen för full.
Javisstja, erinrade sig herr Z. och torkade sig om munnen med – hjälp, det var ju taxigubbens näsduk!
Gud så ohygieniskt, gruvade sig Jessica och vände bort blicken.
Kanske dags att föra Boken på tal? undrade Max.
Kör, tyckte de tre på andra sidan bordet och spände ögonen i honom: ett par blå, ett par gröna och ett par bruna.

År 1912, eller om det nu var 1913 ... började Max Zimmerman den yngre sitt anförande, var min farfar på besök hos eran Jenny och hennes familj. Sina intryck från detta besök sammanfattade han i två små böcker, nämligen "Jenny's Corner" ("Barnen i gula huset") och "Benny's Bedtime Book" (ej utkommen på svenska) som utkom redan samma höst, alltså 1913 ...
Men Zimmermans förlag fanns ju inte förrän 1945? frågade de blå ögonen. Det står i alla fall så på ert brevpapper.
Madam, Zimmermanns förlag – då stavat med två n – fanns redan på Maria Theresias tid. På grund av den politiska utvecklingen i Europa blev det emellertid tvunget att leva mer eller mindre i kappsäck under ett antal år. Men ni har rätt. I sin nuvarande form konstituerades det först så sent som 1945.
Konstituerades? undrade de gröna. Han menar väl konstruerades?
Tyst nu, stötte honom de bruna i sidan.
Nåväl, fortsatte Max. "Barnen i gula huset" blev en internationell succé. I Tyskland hette barnen Willi, Nicki und Zilli, i Ryssland Misjka, Grisjka och Sjisjka. Jag läste den själv i skolan, sa han hurtigt. Det kanske ni gjorde också?
Joo ... medgav Åke, fast det lika gärna kunde ha varit en annan bok, ni vet en sådan som alla barn läste förr i världen.
Ja, där ser ni! triumferade engelsmannen.
Får vi inte läsa vad vi vill om vår egen gammelfaster och hennes syskon – verkliga, påhittade eller inbillade? undrade nämnda syskons sentida ättlingar.
Förvisso, som tidsfördriv eller i studiesyfte, men ni får inte dikta vidare på historien utan tillstånd från Zimmerman & Zimmermann. Eller, för den delen, hitta på fler syskon.
Jag kan verkligen förstå att ni är upprörd, mr Zimmerman, sade Jessica. Upphovsrätt är allvarliga saker.
Förvisso, log Max. Ni verkar vara en intelligent ung dam, ms ...
Svensson. Ni berättade att er farfars besök hos Jenny och hennes familj resulterade i två böcker. Hittills har vi bara hört talas om "Barnen i gula huset". Berätta lite om den andra – vad var det nu den hette?
Jaså den! Menar ni "Benny's Bedtime Book" ?
Just den. Ni berättade att den inte hade utkommit på svenska. Varför det?
Men det är ju en ren bagatell ... Värst vad det blev varmt här inne, tyckte han. Vi trodde helt enkelt inte att det skulle finnas något intresse för den i ert land. Sverige är en "hård" marknad, you know.
Jaså? "Barnen i gula huset" sålde ju som smör. Vad tror ni barnen skulle ha sagt om de hade vetat att det fanns en till bok av samme författare, med samma underbara teckningar?
Teckningarna ja, bleknade Max, men ...
Men?
Inte samma författare.
Utan?
Jenny.
Vår Jenny?
Ja. – Saken är, stammade Max, att min farfar – frid över hans minne – inte hade riktigt samma idéer om upphovsrätt som vi är vana vid nuförtiden. Lagen kom ju först den 30 december 1960, åtminstone i ert lilla land. Eller hur?
Men i resten av världen gällde väl Bernkonventionen av 1886? undrade Jessica, som hade kläm på juridiken.
Jo, men ...
Men? undrade de gröna, de bruna och de blå.

Bit för bit fick de ur herr Zimmerman historien.
Vad de fick veta var att farfar Max, då han efter besöket hos familjen i den gula villan återvände till sin wienska konstnärskoloni, i hastigheten hade råkat få med sig ett av deras gammelfaster Jennys manuskript.
Varpå han doppade pennan i tuschet och drog de första strecken i den första bilden i "Lille Benjamins godnattsagor" – en modern klassiker som kom att bli älskad av alla barn, inte bara i Wien och i London utan snart sagt i hela den civiliserade världen ...

Och ni skall snacka om upphovsrätt! fnös Jessica. Tack så mycket!
Nu tycker jag vi röker en fredspipa, föreslog Åke, som äntligen förstod hur historien hängde ihop.
Bara ni inte röker här inne, påpekade Jessica.
Eller på terrassen, tillade Cecilia.

(fortsättning följer)