Mina fotavtryck är blodiga silhuetter på marken. Släpande steg, ett haltande som skrapar mina tår råa. Gruset gräver kratrar i mina fotsulor, vassa kanter kilar sig i upprivna sår, och blod fläckar grusvägen mörk där jag gått. Vatten rinner ned min ryggrad och mina ben, droppar från ihopklumpat hår och blöta kläder, som levande ting. Mellan mina fingrar och över blåmärkt hud, en sval närvaro på min rödbrända kropp.

Pappa sa en gång att vattnet alltid hittar en väg. Att om man stoppar det på ett ställe så hittar vattnet en väg runt, en väg genom, under eller över. Vattnet tynger mig, hänger från min hårbotten som vikter, griper tag om tyget i mina kläder och drar mig obarmhärtigt mot marken.

Jag tar ett till steg, och tänker att den dunkande smärtan, som sprider sig som sprickor genom mina ben, inte är något att oroa sig över. Inget att oroa sig över.

Solen är varm ovan, och gör att den svedda huden på mina axlar och nacke känns för liten, som om den inte passar över mina skulderblad och dom ojämna kotorna i min ryggrad, deformerade efter år av dunkla rum och sammanfallen hållning. Bredvid vägen jag går på glittrar sjön.

Min syster sa en gång att när vattnet glittrar är det alla havsdjur som har disko. Det är en snäll tanke, och en tanke som hellre får ta över min hjärna än blodet som sipprar mellan mina tår.

Jag har lämnat badplatsen bakom mig, men undrar lite frånvarande om jag kan gå i sjön ändå, fastän sjöbotten säkert är lera, löv och mjuka grenar. Men vattnet är så kallt, och jag är så varm. Och det är ännu kallare ju djupare man går. Om jag skulle gå ut, simma ut så långt att jag inte kan nå botten, så skulle jag kunna sjunka så djupt att mina fingrarna fryser, och blodet på mina fötter får försvinna i den tröga strömmen.

Men nej, jag måste komma hem. I mitten av vägen växer det gräs, blommor och ogräs, och det hade varit mindre smärtsamt, om det inte var för att grässtråna kändes som nålar när jag gick på dem. Aja, gruset är inte så förfärligt.
Min skolsköterska sa en gång att om man har ont någonstans, ska man fokusera på en annan känsla. Hon sa det efter jag snubblade och slog till nerven i mitt knä, och för att demonstrera tog hon tag i min arm och klämde bestämt. Jag kramar mina egna armar nu, och tvingar mig själv att bara tänka på mina händer på min hud.

Jag andas genom smärtan, och låter spänningen i mitt bröst sippra ut. Jag andas, och jag fortsätter gå.

Min tränare sa en gång att man kan springa hur långt man vill, och den enda anledningen att vi inte gör det sitter i huvudet. Den första kampen man vinner är mental. Om jag bestämmer mig, här och nu, att jag ska gå hela vägen hem, så kan jag. Och det är exakt det jag ska göra.

Ett steg framför efter det andra. Framåt, framåt, framåt.

Det är verkligen inte så förfärligt. Det är inte det. Det gör inte så ont. Jag klämmer mina armar lite hårdare.

Nästa steg får nästan mina knän att vika sig. De ger bara upp. Jag trillar inte, men det är nästan. Det tar några sekunder innan jag hämtar mig. Jag andas, långsamt, och jag fortsätter gå.

Snart ser jag slutet av grusvägen framför mig. En låg bom, en trädstam tagen rakt från marken fastskruvad på ett gångjärn, blockerar utgången. Bakom är vägen. Solvarm asfalt, inte det bästa, men mil bättre än grus.

Jag sätter mig på bommen, och herre gud, det är så skönt att inte stå på mina fötter längre. Lättnad fyller mig när jag andas ut, och fast blod droppar och rinner från mina fotsulor, är det så mycket bättre, nästan smärtfritt i jämförelse. Några minuter, det är allt jag ger mig själv. Jag måste hem. Detta måste bara bli gjort, och sedan kan jag glömma det helt.

Att sätta ned fötterna igen är tusen gånger värre än att aldrig ta upp dem. Tusen nålar hugger mig genom marken, eldmyror blossar som en flammande låga, en blommande solros av smärta som fortsätter sprida sig.

Det är ingen idé att ens försöka stå kvar när mina ben ger vika, och jag kramar iställer bommen så hårt jag kan, och liksom hänger där, fötter bara knappast snuddar vid marken.

Gå.

Det är allt i huvudet. Det gör ont, men det kommer inte att döda mig. Jag måste bara göra det här.

Asfalten är varm. Medan jag går föreställer jag mig att jag flyter i sjön, att vattnet sköljer bort blodet och såren och solbrännan, att inget av det här känns.