Dikt av Julia Engström.

Jag är lyckligt lottad, en av få som föddes in i världens rika elit, ett litet land uppe i kalla nord.

Som liten slapp jag gå en mil för att hämta vatten i en brunn och det fanns alltid mat på vårt bord.

Jag har aldrig behövt gömma mig i ett skyddsrum för att någon fäller bomber.

Inte heller har mitt hus förstörts av tromber.

I mitt land får alla små flickor gå i skolan och sjukvård finns för den som är i nöd.

Det är oftast bara på film vi ser ond bråd död.

Jag råkade födas i rätt land av föräldrar som inte är på flykt.

Därför vet jag inte så mycket om hur det är att vara förtryckt.

Vi lever under samma sol och vi vandrar på samma jord.

Ändå är det så mycket vi aldrig kommer att förstå här uppe i kalla nord.