Prolog

Natten var ännu ny, då den unga kvinnan vandrade längs en gågata på väg till en av stadens inneklubbar. Det var en stjärnklarhimmel och luften kändes lätt att andas.
Det nätta tyget i hennes aftonklänning svepte längs hennes ben och den svarta eleganta kappa hon var över det röda tyget höll henne varm i den lätt frostbitna vårkvällen. Ett par vita pärlörhängen dinglade från hennes örsnibbar och de svarta pumpsen klapprade lätt mot asfalten där hon gick.
Plötsligt kändes natten mycket kall och kylig. Ett kusligt plågoskri ekade ut mellan betongbyggnaderna. En kall kår gick längs hennes rygg…

Kapitel 1

Han gick genom stadsparken. Strosandes för sig själv, i sina egna tankar, långt bort från omvärlden. Det asksvarta håret strävade busigt fram mot ansiktet men lyckads inte helt dölja de isblå ögonen som gnistrade under luggen. Klädd i en svart huvjacka och ett par svarta säckiga byxor strövade han, för sig själv, i sina egna tankar.
En skrynklad tidnings sida kom virvlande längs marken. Han böjde sig ner och plockade upp den, och vecklade ut den. Datum den 27 maj – 06, Rubrik; KLÄDERNA FRÅN EN UNG MAN… Hittades sönderrivna strax utanför inner centrum. Man vet ännu inte vart kläderna kommit ifrån eller vad den, troligt vis unge mannen, råkat ut för. Polisen har ännu inte hittat några uppgifter… Bla, bla, bla… Han behövde inte läsa mer. Tidningspappret strimlades mellan hans fingrar innan han åter lät vinden svepa med sig dem. Med en suck fortsatte han framåt längs den välkrattade grusgången.
Snart vek han av från vägen och gick ut på gräsmattorna. Han stannade upp. Den isblåblicken var fäst på ett lönnlöv som låg där på marken. Ett lätt leende kom över hans läppar. Den kalla blicken höjdes och letade efter de träd som lövet kommit ifrån. Det var inte svårt. Mitt bland asparna och björkarna reste sig ett jättelikt lönnträd. Lugnt vandrade han fram till trädet och klättrade snabbt uppför trädstammen. Väl uppe i trädet satte han sig på en gren, väl dold av grenverket. Små gröna knoppar täckte de tunnare grenarna på träden runt om i parken. Han lät huvudet lutas mot trädstammen och slöt stilla ögonen.
Det var en oro som låg hos honom. De tunga, gråa molnet i hans huvud som tyngde ner honom, svärtade hans sinne, och fick det att tyna bort. Nattens börda vid denna tid, gjorde honom trött och nedstämd under dagarna. Det enda positiva i denna stund kunde väll vara att det i alla fall inte regnade. Det hade förmodligen bara gjort honom svagare.
Istället hungrade hans sinne efter solens helande strålar med dess ljumma lättsamma nätter. Kanske kunde dem göra bördan lättare att bära.
Kanske skulle han söka sig ner till havet? Havet var fint om nätterna, med midnattssolen som lekte över horisonten.
Han tänkte för sig själv. Minnen kom och gick genom hans tankar, spelades upp likt en filmrepris i hans inre, med vissa detaljer tydligare än andra. Men snart övergick hans tankar till vardagligt dagdrömmande, om ljusare tider, där han bredde ut sina vida vingar och flög iväg, bort från denna värld…

- - -

– Hailey, är inte den här klänningen söt? Kate såg på sin väninna med de blå ögonen och lade huvudet på sned. Klänningen hon höll i svar skir med små blombrodyrer längs ena sidan. En svag spetskant satt strax ovanför fållen längst ner och axelbanden var i mörkbruntsiden, och ett brett band i samma färg löpte runt midjan.
Hailey nickade med ett varmt leende mot Kate.
- Jo, den är jätte fin, svarade hon glatt. Kate och Hailey hade varit kompisar sedan 7:e klass. 10 år… Det var en lång tid, och när hon tänkte på det så var det skrämmande vad gammal hon kände sig trotts att hon bara var 23 år.
Kate gav henne ett strålande leende som svar.
- Jag ska prova den! Tillade hon och gick iväg med nästan skuttande steg.
- Gör det, jag tittar lite till.

Dom hade bestämt kvällen innan att dom skulle göra en liten shoppingtur den här lördagen, då dem ändå var lediga. Annars så jobbade Kate för tillfället på ett varuhus och Hailey på ett litet café.
Hur som helst bestämde sig Kate för att köpa klänningen och dom fortsatte att kolla runt på butikerna ett tag till.
Dagen hade hela tiden varit halv mulen och när väninnorna var på väg hem började regnet snart att falla. Hastigt sa dom hejdå till varandra och skyndade sig hemåt.
Väl hemma hängde Hailey upp sin fuktiga jacka på tork och kollade igenom sina köp. Ett nytt halvlångt linne som skulle bli jättefint i kombination med ett par mörka jeans, en ny mascara och lite annat…
Hon hade blivit ordentligt fuktig så hon böt kläder till mjukisbyxor och en stor hoodtröjja. Hon tog även på dig dun tofflorna som hon tyckte så mycket om. Men en stor kopp varm choklad och inkurad i en filt satte hon sig i soffan och tryckte på power knappen på fjärrkontrollen till TV: n.

Egentligen var hon inte så intresserad eller koncentrerad på vad som hände i programmet hon såg på, utan hennes tankar var långt borta. Hon visste så väl varför hennes vänner var oroade för henne och inte ville att hon skulle vara själv på dagarna, men samtidigt ville hon att dom inte skulle oroa sig för henne så hela tiden. Hon var glad över det stöd dem gav henne, men dom fick det att verka att hon var skör som ett torkat löv. Visst hon hade inte riktigt varit så stark senaste tiden efter olyckan, men hon hade ändå läkt såren i hennes hjärta. För det hade hon… Det måste hon ha gjort… Hon grät inte längre…
Hon ville hur som helst att det skulle vara just vad alla andra skulle tro. Att dom inte skulle oroa sig för henne hela tiden.
Hon kände hur huvudet blev tyngre av alla tankar och snart somnar hon där hon sitter i soffan.