Dikt av Julia Engström

Tänk om du mot förmodan skulle se mig.
Så som jag ser dig.

Det går inte, för jag är en sådan som inte finns.
Jag är en sådan som ingen minns.

Okej då, IBLAND finns jag inte, andra gånger formligen lyser jag av färg och glöd.
Vid ett sådant tillfälle skulle du aldrig tro mig om jag sa att igår var jag död.

Det handlar ju om att tro på sig själv, det händer att jag snubblar.
Därför att hjärnan alltid grubblar.

Någon gång kanske jag lyckas banka in det faktum att jag finns.
Det gäller bara att de små grå cellerna minns.

Jag ska spara bilden av mig själv när jag skiner.
Att plocka fram den när jag tvivlar kanske hjälper lika bra som endorfiner.

Man kan ju i alla fall hoppas.
Att jag av lite existensproblem inte låter mig stoppas.