Charles Bukowski sätter mig alltid i rätt sinnesstämning. Upptäckte honom lite av en slump. Någon här på poeter frågade om jag va inspirerad av honom, och jag liksom VEM? :/
iaf lång historia kort så sökte jag upp fanskapet och vart inte super impad i början, men hook efter hook satte han sina klor i mig. Killens dokumentärer visar att han va bättre i verkligheten snarare än vad många författare är, tvärtom, de finns bara i böckerna de skriver. Så jag försöker vara lite likadan. Men de är svårt, tristessen av att vara ordentlig, med karriär osv, dödar allt skrivbart.
Ni ser, hon fann mig och sedan dess har de varit en lång längtan på att vara ensam igen. Inte för att ensamheten är så bra, men de ger utrymme för idioti som man kan uppleva för att sedan skriva om. Aldrig kissat ner mig för än för två år sedan. Jag rökte gräs och normalt gör jag inte det för jag somnar bara men denna gången va det annorlunda. Och de va med en kompis som tjatat på mig. Vi drack ihop innan men han slutade dricka efter hans mamma dog. Och av någon anledning så vore dricka alkohol att liksom vanhedra sin mors minne. Vilket är en fin gest så jag vill liksom inte tjafsa. Iaf drog några bloss. Den här jävla mattheten kom över mig igen. Satt under köksfläkten med ett idiotiskt flin sedan kom det. Först så spydde jag. Över hela mig, som en idiot, en underbar idiot med idioti att skriva om. Rann över hela mig, som en varm gröt. Jag försökte resa mig upp för att gå till badrummet, kom inte så långt, kraschade in i hallen, skåpen med kläder å annan skit… Oförmögen att resa mig, gungandes in i den eviga nattens famn.
Konstiga blixtrande ljus och pulserande elektriska cirklar. Snälla gud låt mig inte röka den här skiten igen…
Iaf, de kändes som en dröm, en dröm i verkligheten, ligger i fosterställning med pulserande elektriska cirklar runt omkring mig. Så kom de, igen, varmt vatten, kanske bara inbillar mig, inbillade jag mig. Men nej. Polaren va helt förstörd.
”vad ska jag göra?”
”han kanske dör”
”jag dör inte” sa ja ”gråter du?”
”nä” jo de gjorde han.
Iaf en lång historia kort, så efter det va inte våran relation detsamma. Jag betalade för städningen men jag kunde inte städa bort minnet av mig pissa ner mig själv i hans hall. De va en fläck han inte kunde få bort. Inte jag heller, men jag va okej med det, på sett och vis. Jag har inte energi för folk. Vi va bröder (de va de han alltid sa, och hans sköna vänner) enda tills han insåg vem jag verkligen va. De irriterade honom lite, när jag sa nej till saker. Antog att han fattar varför nu… inte för att de spelar någon roll längre.
Jag säger inte att jag borde vara självständig och att man borde låta mig vara mig. Men de är en väldigt stark drift jag har, och utan den så känner jag att jag bit för bit försvinner ner i något icke tillstånd. Min personlighet liksom försvinner, likt dimma, bort bränt av solen.
Ingen kvinna förstår att jag måste få bli en idiot, alla vill styra och ställa mig. Gå inte så, prata inte sådär, bär inte sådana kläder bär dessa istället, drick inte för mycket, va inte tråkig mm. Så de dem vill att jag ska bli blir tillslut det som drar mig ut ifrån deras liv.
Säger inte att jag är viktig nog för att vara i någons liv, säger bara att det är så det är. När man försöker leva för kärlek eller mindre.