Det främsta problemet när någon byter kön,
brukar vara att tro sig även kunna göra
något åt sin själ. Att inte bara kunna känna sig
som en kvinna, om personen ifråga föddes som pojke.

Utan 'besvikelsen' över hur omgivningen behandlar
den de tror kan 'fylla funktionen' av att vara
en sådan person vilket uppträdande och klädsel
antyder att personen är. Det krävs ofta en erfaren

skådespelare för att kunna 'falla ur rollen',
att inte vara det. När jag ser en skådespelare
som 'lyckas' lura mig. Då känner jag mig inte lurad,
bara som 'betagen'.

Så verkar det vara med konstnärer, oavsett konstart.
Det förefaller att det hänger mera på personen i sig,
än just bara klädseln. Som om den personen
skulle kunna få mig att alltid le.