Ågust : Så är då hösten
äntligen kommen
då liemannen återbördar
det som var naturen gifvet
med löfte om återuppståndelse
nästa vår som med de gamla
synderna skall föda nya,
medan reinkarnationernas
metamorfoser ständigt
omvandlar sig alltefter
molekylers och atomers
slumpvisa parningslekar
på universums största kända
horhus jorden,
där den moderliga fittan
föder och dödar i samma andetag,
som själva livet är ett självmord
och dödsdom
där skyldiga eller icke skyldiga
ändå äro dömda
från vagga till graf
och barnet
som inte har några ord
talar om för världen
hur det känner
med skriken och gråten
att det icke vilja lefva
men icke heller dö.

-

-