ensamheten var ett ord för mej som förut inte fanns 

innan allt tysna och allt hade ekat bort i från mej 

det är så tyst det är så kallt inom mej allt jag hade är 

borta en del har försvunit ur mitt liv en del har flyttat 

många har dött men som fortfarande har en stor plats 

i mitt hjärta brevid alla andra minnen som finns där 

och har etsat sej fasst så starkt men som allt annat jag 

älskar utan substans eller existens bara lufft och minnen 

kvar efter allt i min väg i från det förflutna men det är väl 

bättre en aldrig uppleft det alls all kärlek och värme som 

jag fick med mej efter vägen är jag nu så tacksam för för 

trotts allt så är jag berikad av den jag kan inte tänka mej 

ett liv utan alla känslor jag bär på en gång var jag älskad 

men det är så tyst nu när allt har ekat bort kanske kan 

kärlekens eld blossa upp igen med den glöd jag bär på 

det skulle vara så skönt att få träffa någon i framtiden 

som kan tända min eld igen så jag får känna värmen 

igen och vara av betydelse för någon och som jag kan 

betyda något för att få göra skillnad i någons liv igen 

bara tanken känslan att jag inte är ensam längre är

nog så att detta tysta eko fylls av skratt och liv igen