Den fixering mellan läsare och författare
kontra verket som ur semiotisk tolkning
begränsar verkets ambitioner och avsikt
om det hämmas av den narcissistiska ego-
centricitet av exhibitionistiskt beteende
hos läsaren vars vilja att göra sig verklig
på bekostnad av ett verk är en önskan om
att känna sig verklig likväl som författar-
ens verk görs levande av läsaren som är
deras gemensamma nämnare.

Tolkningsfrågorna av ett verk blir således
motsägelsefullt mångtydiga där endast
upphovsmannens tolkning kan anses vara
den autentiskt riktiga medan läsare gärna
tolkar in sina egna vanföreställningar där
även självbiografiska författare ofta tar sig
friheten renskriva sig själva i en slags för-
klarande bortförklaring däri hon agerar
både som åklagare,advokat och domare
där projiceringstaktikens retorik misstänk-
liggör läsaren medans biografens fiktiva
åklagare,advokat och domare inte alltid
är tillförlitligt trovärdiga i teorin.

Den pragmatiska eufemismens metamor-
fos av sociolingvistisk kunskap kan i orätta
händers ohederliga intelligensers bruk
skapa förvirring och göra något till vad det
inte är där kunskapens träd borde vara för-
bjuden för dem som missbrukar dess frukt.

Ett verks ämnesområde vars ambition av
trovärdig hållbarhets kvalitativa potential
och substans som endast kan förtjänas av
praktisk utövning ger därvidlag det resultat
verket förtjänar som när man hänvisar till
källan och det visar sig att den inte är förgif-
tad utan fullt tjänlig släcka vetgirighetens
törst i.

-