vi stod i en ring vid diket
drömmen till ära porlade en liten bäck
mjukt glittrande i kvällsljuset
bland blommor bin sländor och dant

i din ena hand
det rörformade smäckra glaset
tunn vägg extratjock botten
du höll det på sniskan

i den andra handen stenen med dikten i
du läste den ljudlöst lät den långsamt
med ett dämpat pling
landa på glasets botten

en till svart sten tillika dikt
hamnade på samma sätt
inne i glaset du räckte vidare
till nästa poet i ringen

även jag läste min dikt
en sista gång tyst inuti mig
pek- och långfingret släppte stenen
varsamt in i glaset på väg runt

åter hos dig var det fullt
du ställde det på din handflata
höjda glaset mot ringens mitt
där sprack det utan åthäva

till tusentals
färggranna fjärilar fladdrande
i ett regnbågslångt stråk
mot skyn

medans stenarna dikterna
lät i en kakofonisk
samtidigt välklingande kör
svävade vår samlade poesi

ett bautamoln gransångare
i en koreografi med säregna
rytmiskt pulserande formationer
på väg bort

när den sista tåren torkat
tog vi oss
ur våra dröjande kramar
åter åt var sitt håll

alldeles schimrande
än tomma än blanka stenar
i våra nu fyllda fickor
på det växande inre leenden

ja jag vet
det är inte lätt
skriva en dikt om
det fina i livet

vet du vad
det
skiter jag i
helhjärtat