Det traumatiserade barnet är oskyldigt och har inte gjort sig förtjänt av att bli behandlad som skräp, som luft. Det traumatiserade barnet har två val: att vända sin vrede och hat utåt eller göra det inåt. Det är inte konstigt att barnet tar till våld, missbruk och beter sig allmänt provocerande för att få uppmärksamhet.
Det ignorerade och nonchalerade traumatiserade känner sig alltid ensam och bortglömd i en svart ångest som bara blir värre och värre. Dess så kallade föräldrar är två zombies som alltid har nog upp med sina egna problem men med en lyckad kristen fasad utåt.
Det traumatiserade barnet köper två dunkar med bensin och tänder på sin skola som brinner ned till grunden. Barnet får då insikten att våld och kriminalitet dämpar ångesten och ger en underbar kick. Långt senare på ett behandlingshem provar hon heroin för första gången. Vilket drag, vilken känsla. På en skitig allmän toalett tar den traumatiserade kvinnan en överdos. Ingen kommer på hennes begravning. Ingen saknar henne. Sverige är ett härligt psykiskt välfärdssamhälle.