Mammor som straffar med en iskyla, och stänger av inför sina ångestfyllda barn som växer upp och blir psykiskt sjuka, kriminella, knarkare och hemlösa. Traumatiserat trasiga mammor som aldrig skulle ha skaffat barn.
Barnen som aldrig lyckas resa på sig och ta
sig ur mörkret och förnedringen. Pistol och ammunition införskaffas och pang du är död vad skönt att äntligen få utlopp för all ursinnig vrede, allt brinnande hat. Politikerna och poliserna som står handfallna och konfunderade i ett Sverige som blöder. Häktena och fängelserna är överfulla. Bårhusen är fyllda av människor som begått självmord. Mammorna som förskräcks över vad deras barn är till stånd att göra. Oj ett till mord till idag på rapport, man bryr sig inte så mycket längre. Det är för mycket. Var kommer då den berömda kärleken in i bilden? Den finns överallt för de som bejakar den. Men denna rundgång av våld tycks aldrig upphöra. Det kanske sitter i människans gener? Pappor som irrar omkring som frysboxar för att deras föräldrar inte älskade dem. Vilka är starka nog att bryta det destruktiva mönstret? Vem är villig att söka Gud och förändra sitt liv? När ska det rabiata våldet klinga av och en strimma hopp och glädje tändas i medborgarnas hjärtan?
När ska vi få uppleva kärlek, lugn och ro?