den här dikten vet inte varför den måste berätta ingenting 

för inget är som det skall vara när du någon inte är min

dagar flyter in i varandra och allt är detsamma

det tycks som så och är egentligen inget att förstå

det bara är allt det här märkliga i våra liv

det är små det är stora kliv, där vi möts i tystnad och utan kiv

och rätt var det är har vi klivit ur tiden

och börjar om igen i det som var vår

kanske var det alltid bara den eviga dikten som var svår