av människor, alla vill visa upp sig. Som glada sympatiska individer med mycket på gång i sina individ liv.
men efter tre ”hej” och ”vem är du?” och ”vad gör du?” Så ser man samband. Ju fler man träffar dessutom fler samband. Sedan tittar du upp deras socialmedia konton, Tinder, Instagram, facebook mm.
Och individerna smälter samman, till en deg av ytlighet, otillräcklighet, ovisshet, osäkerhet, allt blir så ”snälla se mig” och ”snälla avunds mej” att man blir så snurrig att de blir svårt att stå upp och pissa utan att göra bort sig.
Dessa individer när dem smälter samman ger mig en konstig avsmak. Att jag vill bara liksom hoppa upp på cykeln och cykla i väg. De kan behålla sin smältpott, sina sociala konton, sina bilar, hus osv, belysa deras osäkerhet, ovisshet också vidare.
Jag vill inte förändra dem. Jag äger inte dem. Jag bryr mig inte hur dem vill tänka, tycka, synas mm. Men de försöker köra sin livlöshet på mig, och dra mig in i deras värld. De är där min avsky kommer ifrån.
Inte att de gör sin grej, men att man försöker dra in mig i det. När allt jag vill är att komma så långtifrån det som jag kan komma.
Jag klarar inte av alla ihåliga konversationer som säger ingenting mer än att de tillåter alla en chans att låta normala.
Och de är denna konstiga normalitet som dem alla verkar vilja uppnå. Samtidigt som man är ytligt attraktiv, och gärna förgiftat sig själva med politik döden.
jag har försökt att tolerera det (inte att dem gör det, för liksom vem bryr sig? men att jag ska liksom manipuleras in i det också, de är som någon hemsk sekt liksom) men det går bara inte.
jag kan inte, eller vill inte, i vilket fall så blockas resan där.
jag står där jag står och dem står där dem står så det är ett jävla problem.
vad ska dem ha mig till? De kan inte ha mig att visa upp i deras instagram liv.
Presentera mig inför familjen liksom, de vore liksom som att kamma en gris och sedan säga ”ta-da” och förvänta sig stående ovationer.
och vad ska jag med dem till?
Jag behöver inte den sociala bekräftelsen.
så vi lever i denna konstiga samlevnad där dem knappt finns för mig och jag knappt finns för dem.