Trots vetskapen om
att utseendet sällan,
om minen är

lätt slätstruken eller
frånvarande, inte bör
kunna säga så

mycket om människan
i sig och
Torkel blir som

förälskad på stuberten.
Ologiskt fast ändå
på något vis

tänker Hans eller
kanske Greta för
själva tänket om

känslor. Alltså det
här verkligt ologiska,
enligt Greta, eller

för den delen
Hans, så kan
en människa fås

att tro att
bara för att
någon som människa

'ser dum ut',
den inte behöver
vara just det.

Samt att den
som ser klok
ut, inte behöver

som vara det.
Nej, det där
känns som om

det blev fel,
tänker genast Torkel.
Han har ibland

hört saker i
stil med 'Du
är nog inte

så dum som
du ser ut'.
Samt 'Får jag

leta efter någon
som ser mera
dum ut än

du gör?' Några
människor har sagt
och tyckt även

andra saker om
Torkel och ibland
har han försökt

slå som dövörat
till. Ibland har
han säkert av

rent misstag fått
höra saker som.
'Du är ju

precis lika dum
som du ser
ut'. Nu vet

ju Torkel inte
hur andra ögon
än de egna

ser på honom,
men han ser
i vilket fall

på andra med
just egna ögon.
Vilket känns fint.