-namn?
- Alexander.
- ålder?
- 40.
- status?
- vad menar du?
- alltså ihop med någon osv.
- aha, nä.
- nä?
- okej singel.
- är det någon av intresse i ditt liv?
- nej, ingen av intresse.
- okej. De där va några öppningsfrågor.
- jo jag fattar.
- aha, du fattar. Bra.
- hur ofta tänker du på sex?
- vet inte?
- dagligen? Varje timma? Osv
- tror aldrig jag tänker på sex.
- du måste vara ärlig med dina svar annars kan vi inte hjälpa dig.
- jag vet.
- så?
- så ingenting tror inte jag tänker på sex, alls liksom.
- försöker du träffa folk.
- vet inte om jag försöker, men jag ger mig själv möjligheten.
- så som tinder osv.
- ah precis.
- vad stoppar dig? Inget direkt, folk känns tråkiga bara.
- kan du utveckla det?
- okej, så alla människor tror att dem sitter på något hemligt svar, en juvel som bara dem känner till, okej, och deras version av den lilla juvelen är något alla människor, killar som tjejer försöker pusha på en. Lite mer så, mindre det, dit och dat till slut blir det jävligt tröttsamt. Så jag liksom ser någon som verkar vacker, rolig, intressant osv, dem flesta gör det i början. Vissa tar det 5 min att tröttna på andra 5 år, men tröttna gör man. Och under den tiden, vad gör man? Eller hur man går med på att bli deras ken doll. Man smutsar ner sig själv tills du inser att vänta lite, den här människan är inte alls kul, eller intressant, tråkig och full med rädslor. Tråkighet och rädslor, det skulle jag säga de flesta människor är. Lite grann som kroppen är 80 % vatten eller vi är 98 % tomrum, du vet mellan molekylerna, en liten cell som kämpar för sin existens i detta av hav av celler. Varje cell tar sin uppgift på fullaste allvar, den har en super viktig uppgift. Assimilera näringsämnen och göra sig av med avfallsprodukter. Allt känns så jävla överspelat, över gjort. Liksom…
- hm, intressant…
- tycker du, för jag dör av tristess här…
- hängde dock inte med på den sista biten.
- i alla är en jävla cell, vi tar våran uppgift på fullaste allvar, men när allt kommer omkring så assimilera näringsämnen och göra sig av med avfallsprodukter, och inget annat. Vi dör till slut, blir ersatta av någon likadan som gör samma sak.
- men vi försöker göra det bättre för nästa generation, vi vill ju skapa en bättre värld.
- det vill cellen också, och precis som oss så vet den inte varför?
- tror du det finns någon mening Alexander?
- nej.
- har du lust att utvidga ditt svar?
- om jag har lust? Nej, men jag sitter här och snackar med dig så varför inte…
- tack Alexander.
- Allt är meningslöst, ingen sanning är sanningen nog, inget genombrott kommer ta bort oss från den rollen om att assimilera näringsämnen och göra sig av med avfallsprodukter. Oavsett din tro, eller din filosofi, eller betraktande inget du gjort leder till något, förändrar något, betyder något. Om du super hela dit liv, dödar miljontals människor och beter dig som ett allmänt ass, spelar ingen roll. Du dör, precis som alla celler i kroppen dör, oavsett om cellen varit duktig eller dum. Det finns ingen ultimat sanning. Det är som ett fängelse. Det är så det känns, att finnas. Som ett fängelse. Om jag är superrik, knullar 200 skönheter i månaden, flyger vart jag vill, gör vad jag vill, så är det fortfarande ett fängelse utav assimilera näringsämnen och göra sig av med avfallsprodukter. Växterna gör det, algerna gör det, bakterier, svampar, djur, fiskar gör det… du sitter mitt emot mig, och du tror att i din lilla hjärna finns det något som är värt något… Den tragiska verkligheten är att det gör det inte. Du kan älska en solnedgång eller hata den, men du kan inte ta bort den… eller tid kommer förmodligen ta bort den. Jag menar någon gång kommer hela universum, med gud och hela klabbet försvinna, och vad är dina fina ord och tankar då? Vad är den där sanningen som bara du visste om och så vidare…?
- hm skulle vilja skriva ut en medicin till dig…
- varför då?
- som kan hjälpa dig med dina existentiella tankar.
- du tror liksom inte jag tagit droger innan? Men en intressantare tanke är din lösning.
- vad menar du?
- din lösning är att droga mig till ett stadie där jag inte ett kan tänka, eller i alla fall förhoppningsvis två där jag är för bedövad för att bry mig… men jag är redan där.
- hur menar du?
- hur långtid är det kvar?
- en kvart.
- suck. Okej, så låt oss säga att du dog, men inte riktigt. Men det riktiga dog, det som du verkligen kände och inom dig finns någon slags känslolös kopia av vad du brukade vara, men sönder spelade minnen som inte längre betyder någonting…
- så en slags personlighetsklyvning?
- nä mer som en känslomässighetsklyvning i så fall, jag är samma jävla skit som jag alltid varit. Bara minus känslor. Alla känslor, fina, dåliga, samma skit, samma inte existerande.