Medan jag snabbt letade fram en skrivmaskin, några pappersark och anvisade henne till det extra skrivbordet som stod inne på mitt kontor, frågade jag henne nyfiket vad hon skulle skriva för något.
Rodnande satte hon sig framför skrivmaskinen och sa att hennes anställningsprov gick ut på att hon skulle sälja in sig själv. "På en halvtimme ska jag skriva ner allting jag är bra på."  Uppgivet slog hon händerna för ansiktet, skakade lite på huvudet och fortsatte: "Vad tänkte jag på?" Hon såg upp på mig. "Jag är inte bra på någonting." suckade hon. "Min blyghet sätter käppar i hjulet för allting jag vill göra."

"Vet du," sa jag och satte mig mitt emot  henne, "nu ska jag berätta en hemlighet för dig." Gittan såg nyfiket på mig. "För många år sedan hade jag nästan inget självförtroende kvar alls. Dels på grund av min blyghet och dels på grund av att jag gjorde några tabbar där jag ifrågasatte min egen intelligens. Men så läste jag en intervju med en av mina favoritskådespelerskor där hon fullständigt svämmade över av självförtroende och framtidstro. Precis så självsäker, lycklig och livsbejakande som hon var ville jag också vara, så jag gjorde hennes livsstrategi till min egen.

Hon sa något jag aldrig glömmer och det blev liksom mitt mantra. Sedan fortsatte det av bara farten. Plötsligt såg och mötte jag bara männisor med samma livsglädje som jag. Det var magiskt." Jag tystnade och mindes plötsligt - "Det var precis samma fenomen som hände när jag väntade barn. Plötsligt var hela världen med barn." Jag drog på munnen när minnets glädje strålade genom kroppen. "Precis som efter att jag läst intervjun; Plötsligt var hela världen fylld av glada, snälla och lyckliga människor, och jag var en utav dem." avslutade jag leende.

Innan jag reste mig upp tog jag hennes ena hand i min och såg allvarligt på henne. "Det är absolut inte kört. Det finns en Gittan där inne som klarar av allting hon vill göra." Jag pekade på henne. "Du behöver bara finna henne. Och lyssna på henne." Jag log uppmuntrande och nog tyckte att det fanns en glimt av någonting i ögonen som inte funnits där förut. Kanske var det hopp. Där lämnade jag henne med ett innerligt "Lycka till!" och gick på rast.

När jag kom tillbaka 45 minuter senare möttes jag av en glädjestrålande Gittan som överlyckligt berättade att hon "Klarat biffen!" 
"Åh så roligt! utbrast jag både glad och överraskad. "Berätta!" bad jag medan jag andäktigt sjönk ner på en stol. Och det gjorde hon.

forsts följer.....
@EFM