som bara exploderar
kan inte kontrollera mig
och det, skrämmer mig inte direkt men liksom chokar mig
det är inte som en blackout, jag är medveten,
men kan inte stoppa mig.
Min själ har sonika tröttnat på att all skit (förmodligen).
Så jag går ifrån att känna ingenting alls.
Om en vis sak, men den provocerar mig
och provocerar mig och provocerar mig
petar och petar och petar...
och helt plötsligt, utan varning
så har jag slagit sönder något
och inte bara saker
som jag skadar
när jag ser rött
när jag inte har något att avreagera mig på
som med cyklingen t.ex. där man kan skrika som en mordisk galning
i motvinden efter en långtur och benen skriker utav smärta,
utan det, så ligger det och sakta gror bara,
tills det bara exploderar,
vem är jag?
Vad har jag blivit?
Jag har haft det till och från förr, men det är definitivt mer återkommande nu än då, och det är lättare att reta upp den ilskan nu jämfört med då…
Behöver jag söka upp någon…?
Min mardröm är att jag bara ska explodera en dag utan att det går över, att jag fastnar i ett evigt vrede, ett vrede utan personlighet, bara svart, hat.
Inte säga att jag är farlig, eller att man borde vara rädd för mig,
men man märker definitivt när man gått för långt,
och förhoppningsvis så lär man sig att inte pusha mig lika långt nästa gång,
men, kan inte lägga allt ansvar på andra heller,
det är definitivt ett problem som jag har.
Ett problem som jag inte riktigt har 100 % koll på, och således blir andras problem också.
Det är ingen macho grej heller, bara blint hat, det är inte riktat emot mot specifik grupp eller läggning, eller religion, eller politisk övertygelse…
det är riktat emot det som provocerat mig, tillräckligt för att jag ska explodera…
och jag har märkt att det krävs mindre för varje gång, samtidigt som det är starkare, djupare och mer våldsamt…
så det går inte åt rätt håll, och jag har mindre kontroll över det.
Vilket är två olika problem, som drar i var sin del av mig.
Så mycket för min stoiska sida…?
Jag har förstått att detta är ett psykopatiskt drag,
jag har fler,
t.ex. att jag tycker allt är så tråkigt att det blir meningslöst, och något väldigt extremt behöver hända för att jag skall känna spänning eller upprymdhet…
bristande sympati för andra, är också en grej...
jag har en fallenhet för alkohol, trots att det inte ger mig något, ingen euforisk känsla, eller harmoni eller samhörighet, det får mig bara att känna mig ännu mer trött, och isolerad…
och det är liksom irriterande att man mår skit dagen efter,
så varför gör jag det?
Kan inte säga att jag har ett direkt beroende heller, (dricker inte ofta) men det brukade vara en del av min identitet, så kanske är det jag försöker hitta tillbaka till?
För det är det jag känner att jag saknar,
jag känner mig identitetslös,
typ som om du inte ger en spegelbild någon barndom, familj, tillhörighet, namn...
Bortsett ifrån ilskan, så har jag inga direkta känslor.
Känslor är en stor del av ens identitet.
jag vet inte varför jag skriver detta?
jag tror jag skriver det för mig själv.
ett sätt för mig att analysera mig själv.
För att ge mig en klar blid om vad som håller på att ske, och jag bör vara mer vaksam...
Jag är ingen psykolog, så detta är bara min egna analys, av en ganska dålig och mörk sida av mig själv, som lett mig till en plats, där jag inte längre förstår varför jag är så här, och att jag gör detta? Men det bekymrar mig lite, just för jag har tappat greppet, iaf lite grann…