Att försöka översätta Anna Margolin's
(1887-1952) poesi skriven på Jiddisch
är som att försöka göra barn med kon-
dom,
och av det som finns kan det uttolkas
en älskande kvinna som aldrig kände
sig tillfredsställd av livet som endast
bottnar i skratt och raseri med ögon
som brinner och tåras i det melanko-
liska draget som anger en besvikelse
över tillblivandets,
varandets och utslocknandets villkor,
medan hon endast hann med skriva
ett verk innan hon försvann in i
mörkrets deprimerande exil.

Att hennes judiska läsare väckt hennes
poesi till liv 65 år efter hennes bortgång
har hon mycket tacka sig själv för,
genom att hon skrev på Jiddisch.

-