nu
när jag inte klarar av
en enda sak
rakt av
allt som oftast bara börjar
och så nästa
nästnästnästa

hur i hela
kunde jag

vara barn
fullföja skolan
läsa till kemist
jobba mer än trettio år
med tjugo års mobbning
med ständiga tankar om hoppet
från femtonde våningen
i kroppen
ändå
reda ut
stanna kvar
må bra i dryga tio år
hela paketet drygt sextio år

nu när jag slutat jobba
kan jag knappt ens vakna upp
innan jag gått vilse
i mig själv

som om jag
till för några få år sedan
har stått kvar
det lilla barnet alldeles intill
min oberäkneliga mor
mitt i hennes utbrotts öga
i väntan på en enda tår
med kärlekens sälta

det hon lika lite kunde ge
som jag nu en röd tråd
till resten av mitt liv

tänk om vi bara vänder
tidens lopp och jag

jag tar
min mor i famn
mitt i brinnande krig
ger henne det
hon inte fått
hon trodde kunde ge
till sina barn ändå

och bombexplosionernas damm
sköljs bort av våra tårar

så många
är vi drabbade
och ingen mäktar med
att sjukskriva de skyldiga
internera dessa få högst upp
till allas väl

och jag
jag skulle kunna
försöka samla
knyta ihop
en massa
röda
stumpar