Så skimrande var alltid havet
när du befann dig tätt nära
då vi cirkulerade kring navet
och var omåttligt kära

Vi kunde gå i den barrfyllda täta skogen
vår kärlek var brådmogen
din varma hand omslingrad i min
förnimmelsen viskade att du skulle göra mig till sin

Jag kände direkt ett sting av längtan i min själ
när jag såg dina himmelska ben gå därifrån
utan att säga att du bara var en bit härifrån

Änteligen återvände du min käraste vän
med ren och mörk vibrerande baryton röst
sjungandes Å helga natt till Cecile Dion som tröst

Den lilla gråmulna smolken i bägaren var ringa
medan det förgångna gav undringar som klinga
kring förljugenhetens egentligen ärliga påflugenhet

vid belägrandet av min själ under en kärleksstund
i en försutten sliten fåtölj med en butelj försupen
möts vi bristande kippande efter andan
i en milslång ändlös kyss