(Hur att tillbringa några timmar i sömnlöshetens tecken)

Del ett.
Jag kom in på polishögskolan en iskall morgon i januari månad 1947.
Det var en av de där vanliga morgnarna då vattnet i hinken kunde ha mätt sig med sjön som låg i viken.
Isen låg djup den månaden och vattnet i hinken stod inte sjöns tillstånd långt därefter.
Någon hade glömt att stänga fönstret eller ville helt enkelt att en iskall vind skulle få kyla ut det planet i huset.
Det låg ett mentalsjukhus någon mil bort, som en uppmuntrande del av utbildningen.
Där satt det bara före detta poliser, som ett varnande exempel på hur det kunde bli med pensioneringen om polisyrket gick en till hjärnan istället för hjärtat.
Det var ingen som berättade för nya sökande om antalet intagna där.
Det var en hemlig siffra, men vissa historier gick det i alla fall.
De var envar en legend på sitt sätt i vart fall.

Del 2.
Det satt inte några andra där än just poliser i vilket fall.
En dag hade nr 1 kommit sig för med att bli som en förebild för nr 2.
De hade andra nummer och namn på plats, men i huset där aspiranterna fick mat, logi och utbildning, de bara kallades vid låga nummer.
Kanske för att visa vilken rang de kunde ha ryktesvägen.
Bara några veckor in i studierna.
Vi bodde som på en folkhögskola, fast utan eget rum.
Det var lärare som hade eget.
Istället var det liksom i det militära, åtta våningssängar i ett stort rum, alltså sexton bäddar och en underbar gemenskap där bara några av oss bildat grupper om fyra i varje.
Fast i en grupp hade de fyra grabbarna mest det gemensamt att de gick var och en i sin absolut egna värld.
Det var egentligen synd att kalla den för grupp.
I en annan grupp var det en stor gosse som automatiskt tog på sig rollen av samordnare för alla i rummet.

Del 3.
En självutnämnd ledare som även berättade för utbildade befälet om sin egen villighet att vara ordningsman för rummets övriga invånare.
Bertilsson hette rekryten och befälet hette herr Karlsson.
I alla fall så var det ingen annan som anmälde intresse för sysslan och positionen.
De verkade bara glada över att inte inneha den själva.
Studierna var indelade i delstudier.
Dels var det studier som i skolbänken och dels var det mer praktiska delar, som besök vi reste till och besök som kom till platsen.
Där fanns även hus till litet av varje och en bit in i skogen låg en öppen plats för att lära sig om vapen och metoder hur att bruka dem.
Egen gymnastiksal hade vi även.
Ingen ville först veta vad som komma skulle.
Det fick vi ingen begriplig information om heller.
Det kom pö om pö så att säga.
Några månader in i utbildningen, jag minns inte just föreläsarens namn, men det var någonting med berg någonstans i namnet.
Som Strömberg eller Bergström, Berggren eller Bergman.
Det fanns två sorters namn, de som hade att heta ...son eller sson, på slutet.
Eller de vilka inte hette så.
Nr 1, som satt för livstid att aldrig släppas ut ens på ägorna, utan bara på en liten innegård, omgärdad av hus, fanns en av legenderna.
Han hade plötsligt en tid fått för sig att agera på ett sätt som gav honom genast fribiljett in på sjukhuset.
Den mer slutna avdelningen.
Han hade en följare, som dock inte fick sitta på samma plan som sin största beundrare.
De var placerade var och en för sig och fick aldrig mötas heller.

Del 4
Jag berättar nog om saker och ting i en smula oordning, men det hände så mycket under utbildningens olika faser att jag tappar orienteringen själv.
Jag kommer kanske till saken efter hand, bara jag får berätta i min egen takt.
Maten vi fick var litet som i det militära.
Alla som sökte hade först fått göra militärtjänst och passade man inte in där eller gjort bort sig ordentligt i den tjänsten, så kom man inte heller här, hette det åtminstone.
Hit kom bara de vilka klarat av den saken.
Det hade nog med vissa saker att göra.
Som disciplin, vapenvård et cetera.
Vi var som främlingar för varandra och kom från olika delar av landet, men så småningom blev en del av oss vänner och bekanta.
Andra av oss blev varken det ena eller andra.
Om jag verkar ha svårt att komma till saken så beror det dels på att jag drar ut på det för att jag är en sådan där medelmåttig person i mina egna ögon.
Samt att jag kanske fegar en smula för att kanske behöva lida om jag faktiskt beskriver händelseförloppet alltför ingående.

Del 5.
En ödesdiger dag, som även den tycks ha utspelat sig under den första delen av året, första dagarna in på andra kvartalets andra månad.
Omkring mitten av maj, kan det mycket väl ha varit.
Jag nagelfar en smula eget minne, samt frågat en del kamrater i hopen, om jag här kan helt och fullt redogöra för händelsernas mer kronologiska ordning.
Jag tror jag tar sammanfattningen först, så får jag se vad som kan redogöras för sedan.
En dag hände som vanligt ingenting särskilt till en början, det var nog mest när sista spiken i kistan ägde rum.
Som även de mest garvade polismännen samt de olika befälen kan ha tyckt att nu var glaset inte bara fullt, det rann över dess bräddar om man så säger.

Del 6.
Nr 1, hade ställt till det en smula för sig och haft en del för sig som nog kunde ses på med en smula olika sinnelag, ögon.
Han hade litet löst sådär bundit en klient så att han föga kunde röra sig och sedan bearbetat honom en smula med batong.
En sådan sak var av bastant virke samt målad i svart.
När nr 1 var klar med batongen såg den inte bara svart ut längre, utan hade såväl vita som röda nyanser.
Vid ett annat tillfälle hade han börjat med att ge en person några lektioner i boxningens ej så ädla delar av sporten.
Ansiktet såg inte helt tilltalande ut varken hos givaren eller tagaren.
Givaren såg en smula rödbrusig ut, påverkad av rusdrycker och mottagaren av simpla krafter, såg ut som om han skulle ha behövt sprit i såväl glas som trasa.
Ytterligare någon tid senare hade nr 1 dykt upp här som där, både vid lämpliga som olämpliga tider och även platser och verkat förfölja en person som kommit att något irritera polismannen.
Offret hade lämnat in en del klagomål, vilka först tagits för ringa och sedan alltmera som samlades på hög.
Nr 1 hade efterhand varit alltmera närgången både mot sitt offer samt mot mannens gäster och saker.
Bärsärkagång kunde ha fått namn efter förföljelsen.
Vilken slutade med besinningslös ramponering av offrets vill, båthus samt även innehåll i form av flytetyg.

Del 7.
En afton hade en Doktor Bergström ringt några samtal till en del upprörd över vad herr Simonsson vetat att berätta efter att ha sökt upp läkaren ifråga.
Detta fick sina följder, i och med att offret och doktorn fått bekanta sig några tiotal gånger med varandra.
Offret hade till slut anmält sig själv för att få låsas in för behandling på ett vårdhem utan besökstid.
Nr 1 hade i ett annat fall tagit sig för med att gå in på stadshotellet på ett bröllop och skjutit den äkta maken när denne visat upp ett visst motstånd mot att gå avsides mitt i festen.
Den äkta maken hade fått motta ett skott i vardera lår och sedan fått åka med en av gästerna till ett lasarett bara några mil ifrån stadskärnan till en något större ord för några månaders behandling.
Något senare dagen därpå fick maken besök av sin nya fru, som dock ville ha historien bakom sig berättad samt senare ha enligt osäkra uppgifter, ut långledigt i något år från sin nya make.
Kanske kan det ha verkat farligt att vistas i den mannens omedelbara närhet.

Del 8.
Nr 1 fick för sig att spränga en liga som verkat härja sina egna trakter någon tid.
Bara att han tagit fel på hus och sprängt detta i luften, dock utan personskador på de vilka hade huset som bostad.
De hade varit borta över helgen och kom hem lagom till smällen.
Bara några hundra meter från villan kunde de se den förvandlas från beboeligt till kaffeved och luften var då fylld med såväl virke som delar av möbler.
De såg på händelsen i raketfart, men mindes händelsen som i ultrarapid.
Som en film vilken spelade upp i fel hastighet.
Det var mest bara musiken som saknades.
De blev inte precis glada, någon av dem av sin makabra upplevelse.
Hur de löste frågan om var att bo, det framgick mest för den som läste tidningen på orten i några dagar den veckan.
Kanske något mera än veckans händelse i trakten där få händelser bör kunna ha som tilldragit sig.

Del 9.
Det som till sist verkar att ha setts med oblida ögon samt en smula svårt att förklara, kan ha varit då nummer 1, några månader senare, i ett sista försök att vara lagens långa arm behjälplig.
Han en kväll stött på ett sällskap om trenne herrar med sällskap och närmat sig dessa med eld och skapat ett likbål av den afton som skulle bli de närvarande en sådan festlighet.
Bara att de slapp att minnas de händelser som föregick upplevelsen, vad som utspelade sig under själva händelsernas gång, samt även själva finalen.
En trulig läsare kan här själv få tänka sig förloppet alltifrån det möjliga lugn som infunnit sig till den formliga häpenhet och fulla kalabalik efter hand uppståndna då nr 1 kommit att anträda scenen samt satt eld på rummet de samlade befann sig i.
De hade ingenstans att ta vägen då vettvillingen kom stormande och tvingade dem att stanna kvar kring det dukade bordet.
Flaskorna vilka fyllt deras glas var för stunden tomma och de kunde därför inte agera brandsläckare.
Nr 1 hade fått en vanlig pyroman att rodna av fantasins rikedom där nr 1 utsett sig själv till kvällens fasansfulla höjdpunkt.

Del 10.
Nr 2, vilken intagit högst egen position som dåre med rätt att låsas in på obestämd tid hade kanske inte kommit mycket långt efter i utförande av konster.
Men hade trots en ej lika smattrande karriär, avslutat sitt levnadssätt på ett minst sagt livfullt sätt.
Det kunde som sagt berättas en del saker under min tid som aspirant, ehuru jag inte fullföljde hela kursen då jag fick uppsöka sjukhus en handfull gånger under åren på platsen.
Senare har jag dock fått en stillsam tjänst som sättare långt borta från de stora äventyrens värld.
Nr 2 hann bara med att få en landsända i skräck och panik, men utspritt under någon tid och hans bravader gick mera ut på att agera utkastare från en del evenemang som konserter, turneringar samt för att inkallas som domare bland dispyter mellan oense parter.
Han hade dock sitt en smula egna sätt att handla och agerande göra tappra försök att söka efterlikna vissa olycksbröder.
Genom att som en sista salut råka sätta eld på ett av flottans fartyg samt få det att explodera sjunka under viss utbruten panik ombord en nyårsafton under de allra första krigsåren.